Sverigedemokraterna.de

Främlingsfientlighet och rasism fortplantas bäst från föräldrar till barn, barn tar efter sina föräldrar på mängder med områden. Det kan handla om språk, rörelser och andra beteenden som barn tar efter från föräldrar, men i många fall handlar det även om värderingar och åsikter. Om föräldrar talar i främlingsfientliga ordalag och kollektiviserar människor i grupper, kommer deras barn med största sannolikhet också att göra det i olika sammanhang. Det kan givetvis handla om ganska harmlösa saker, som till exempel att den ena gruppen gör på ett sätt och den andra gruppen på ett annat sätt.

När detta kollektiva sätt att utpeka grupper utvecklas från harmlösa saker som matvanor eller kläder till att handla om samhällsproblem, så blir det ett problem. Helt plötslig blir enskilda individers handlande ett kollektivt ansvar för alla som råkar ha samma hudfärg, samma religion, samma etniska bakgrund eller samma hudfärg. Fenomenet i sig är inget nytt, vi har alltid pekat ut grupper i samband med olika händelser, det har handlat minst lika mycket om människor från vissa orter som om enskilda etniska grupper. Vandringssägner om upprutna parkettgolv i hyreshus har kryddats med mögelskadade
duschrum. Historierna har ofta förts vidare från en minoritetsgrupp till en annan och de har alltid förts fram på samma sätt, det vill säga att man minsann känner någon som har sätt detta, någon fastighetsskötare eller annan.

När föräldrar upprepar dessa saker för sina barn, blir det till sanningar som barnen tar med sig. Pratar föräldrar i grupptermer när de vill beskriva olika händelser bygger de inte bara upp sin egen världsbild, de för även över den på sina barn. På detta sätt fortplantas främlingsfientligheten och rasismen. När det handlar om brott eller arbetslöshet blir detta extra påtagligt och farligt. Helt plötsligt får hela grupper bära ett kollektivt ansvar när en enskild individ har gjort något brottsligt eller när arbetslösheten är lite högre i vissa områden. Man kan ju fråga sig varför det inte blir ett kollektivt utpekande mot män rent generellt när det gäller brottslighet, eftersom 95% av alla brott utförs av män. Men det är inte så konstigt egentligen, eftersom detta sällan har belyst, däremot har merparten av alla
människor fått höra kollektiva skildringar av människor med annan etnisk bakgrund, sexuell läggning, kön eller religiös bakgrund.

Jag växte upp i ett villaområde byggt på 70-talet i en mindre stad i Småland. Där bodde nästan enbart etniska svenskar med några få undantag. Det var väl lite av en så kallad Sverigedemokratisk idyll. Närjag var i tioårsåldern flyttade det in en norsk familj i ett av husen. Den norska familjen hade också två ganska stora hundar som brukade rymma trots att de hade byggt ett stort staket runt sitt hus. Ganska så snabbt började det spridas rykten om denna norska familj och deras hundar, vilket även gick ut över resten av familjen. I denna norska familj fanns det även barn som fick ta sin beskedliga del av
ryktesspridningen. Samtalen och diskussionerna i grannskapet gentemot denna norska familj fördes per automatik över till barnen som blev föräldrarnas bästa megafoner. Efter ett tag utvecklades denna gemytliga kollektivisering av norska hundägare till en folkmobb av barn som trakasserade den norska familjen och deras barn. Efter något år flyttade den norska familjen, om det berodde på trakasserierna eller något annat låter jag vara osagt, men däremot fungerade definitivt föräldrarnas samtal som bensin för barnens beteenden.

/Hans Andersson.

Det nämns till och från att det är viktigt att ”ta debatten” för att motverka Sverigedemokraterna. Tanken är då att folk/väljare ska följa en debatt där de ”goda” hjältemodigt och rättrådigt visar på hur fel de ”onda” har. Väljarna ska i det läget se hur det ”trollet” spricker när vishetens solstrålar belyser det med fakta. Det fungerar ju inte så, och kommer aldrig göra det. Det är en i grunden felaktig bild av hur en debatt fungerar och hur man vinner den.

Först, det är inte så många som byter åsikt efter en debatt. Höll man med ett parti innan en debatt, håller man som regel med det efteråt med. Hjärnan rationaliserar och tolkar det som sägs till att bekräfta det man redan anser. Det finns allt syften med en debatt, men det är ungefär aldrig att få de som redan bestämt sig att byta åsikt.

Ett syfte är givetvis att påverka och influera de som inte har bestämt sig, och det görs både med faktiska argument och genom att förmedla känslor och värderingar som personen kan identifiera sig med. Sverigedemokraterna vill signalera trygghet (de riktar sig mycket till människor som är otrygga av olika anledningar) och gemenskap (genom att du är Svensk är du värd något, du är inte värdelös även om du kanske känner dig sådan).

Debatten handlar för Sverigedemokraterna och för alla andra partier att ge sin bild av världen, dess problem och lösningar. Är den allmänna känslan i Sverige att företag och företagare är genuint onda utsugare kommer de borgerliga ha det svårt med att växa, samma gäller om våra trygghetssystem ses som svarta hål som fylls av hånfulla, myglande, dagdrivare som lever väldigt gott på skattebetalarnas tunga skatteinbetalningar. Är den uppfattningen utbredd är det svårare för S och V att växa. Alla partier jobbar för att deras bild blir den tongivande.

Hur man motverkar sd i en debatt är alltså att mer övertygande ge en bild av världen som inte på något sätt bekräftar att vissa grupper av människor är ett problem. Diskutera de frågor du känner gör samhället bättre, visa på förståelse för att människor har det svårt. Alla människor, det är kanske ett självmål att lyfta fram hur invandrare i förorten är extra utsatta. Hur ska en marginaliserad svensk i samma förort uppfatta det budskapet, känner han/hon sig sedd? Vi och dom-tänkande. Kanske kan man formulera sig annorlunda?

Nu är det inte så att de som verkligen tycker som sd låter sig påverkas av sina politiska motståndare i någon större utsträckning. De fungerar som alla andra. Vi förstärker varandras uppfattningar och det vi fokuserar på, det är det vi ser. Den som anser att invandrare är ett problem kommer hitta problem som bekräftar det. Man söker sig till andra som bekräftar att det är som man uppfattar det. Man bygger upp en sanning och en stark samhörighet, även om det är en negativ sådan, baserat på att vissa människor inte duger utifrån vilka deras föräldrar eller vilka val deras föräldrar gjort.

Detta går att bryta genom att de i vardagen, av släkt, vänner, arbetskamrater och andra personer de har ett förtroende för visar på att det faktiskt finns fler sätt att se på världen. Att man kan välja att se möjligheter i stället för att se sig som ett offer. Att visa på att det inte finns några enkla lösningar eller externa syndabockar som ska offras för att allt ska kunna bli bra. Att må bra är ytterst upp till var och en, och i min världsbild mår man bättre när man frigjort sig från inställningen att andra måste få det värre, för att jag ska få det bättre.

Ställ också frågan, vad de har tänkt att göra åt de problem de lyfter fram? Vad ska åstadkommas och hur? På vilket sätt kommer deras väg att leda till en bättre situation? Är taggtrådsstängsel och vakttorn kring Rosengård en tänkbar utveckling för en sverigedemokrat, om det nu inte fungerar med ännu hårdare tag som de förordar idag? Vad ska Jimmie Åkesson göra eller förseslå när sveriges muslimer inte emigrerar, även om allt vad SD i dag säger sig vilja genomförs? Vad är nästa steg? Känns det som ett land du vill leva i?

/Gorm Lind.

Sverigedemokraterna försöker skapa en ism som går hem både bland frihetsälskande liberaler och välfärdskramande socialdemokrater. Deras strategi går ut på att rikta en retorisk salva som anpassas efter båda dessa grupper och där migrationen läggs in som huvudargument för att blidka dessa ideologiska ståndpunkter. Spannet som finns mellan däremellan blir som en drink av olika ideologier för en sverigedemokrat. Sverigedemokraterna har sina rötter inom rasismen, partiet bildades genom svallvågen efter organisationen Bevara Sverige Svenskt. BSS som denna organisation förkortades bestod av personer som hade kopplingar till öppet nazistiska organisationer. En av de stora ideologerna i dessa grupperingar var Per Engdahl som redan efter andra världskriget insåg att rasideologin inte skulle kunna göra några större landvinningar efter andra världskriget. Han var därför en av pionjärerna i Europa som banade vägen för att flera nationalsocialistiska krafter lämnade rasideologin bakom sig för att istället inrikta sig på etnisk homogen sammanbindande kultur som grund för att bygga ett starkt och välmående samhälle.

Denna teori vilar Sverigedemokraterna på, deras partiprogram bygger i grund och botten på teorierna om att ett samhälle måste vara så etniskt, kulturellt och homogent för att det ska fungera på ett bra sätt. Samhället måste främja detta enligt Sverigedemokraterna, de skall finnas en så stor etnisk likhet i befolkningen som möjligt för att det inte skall bli några konflikter. Den etnisk homogena grunden skapar även förutsättningar för att klassmotsättningar övervinns enligt Sverigedemokraterna. Precis så resonerade även nationalsocialisterna, då de hävdade att den gemensamma rassammansättningen övervinner klassmotsättningar och binder samman folket. Sverigedemokraterna hävdar inte att det är rasen som banar väg för detta, men de hävdar att ett etniskt homogent samhälle med en kulturellt sammansatt befolkning kommer att överbygga klassmotsättningar.

Bland Sverigedemokratiska företrädare finns och har alltid funnits ett spann av olika politiska inriktningar när det kommer till välfärd, skatter och ekonomisk politik. Detta vittnar bland annat den tidigare partiorganisatören och numera avhoppade Sverigedemokraten Tommy Funebo om i skriften Sverigedemokraterna från insidan (EXPO 2004). Även om partiet idag har sammanfogat ett någorlunda program, så går åsikterna isär rejält bland medlemmar och företrädare. Det finns en strategi att övertyga allt ifrån socialdemokratiska välfärdsväljare till nyliberala högerväljare genom en antimigrationsretorik. Välfärdsväljaren övertygas genom att hävda att kostnaderna för ett mångkulturellt samhälle omöjliggör skattefinansierad generell välfärd på sikt. Den nyliberala högerväljaren övertygas genom en retorik som påstår att det inte går att avskaffa den skattefinansierade välfärden och sänka skatterna markant med ett mångkulturellt samhälle. Invandrarna som kommer hit har enligt denna förklaringsmodell ett egenvärde av att rösta fram skattefinansierad välfärd.

På detta sätt försöker Sverigedemokrater täcka in hela det ideologiska spektrat, de använder med andra ord samma argument, för något samtidigt som de pläderar mot något. I grunden är detta inte speciellt konstigt då Sverigedemokrater egentligen bara bryr sig om invandringsfrågorna, men hur skulle det se ut om de fick makten. Hur skulle de då hantera småfrågor som skatter, välfärd och ekonomisk politik?

/Hans Andersson

När man läser Sverigedemokraternas förslag till nytt principprogram får man i och för sig klart för sig vad de egentligen vill, men det väcker också många frågor. Här är några exempel:

Sverigedemokraterna och människan

”Vår strävan är att utforma politiken efter hur vi tror att människan är och inte hur vi önskar att hon var.”

”Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertryckas i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser.”

”Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien”

Ok. Om jag tolkar dessa citat rätt så innebär det att Sverigedemokraterna utifrån rena gissningar och antaganden (eftersom det så vitt jag vet inte förekommer någon rasbiologisk forskning att tala om idag) kring hur människor från olika kulturer ”är” ska fatta politiska beslut.  Inga nyheter i och för sig.

Antagandet att människan i första hand styrs av sin genetik gör att vissa då är ”dömda” på förhand ur ett sverigedemokratiskt perspektiv. Dessa uttalanden väcker också frågor. Vilka blir ”konsekvenserna” av att undertrycka sin ”nedärvda essens”? Är det verkligen lämpligt att utforma sin politik utifrån biologiska gissningar? Menar de att värderingar och kultur är genetiskt betingade?

”Som ett exempel på nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten kan nämnas att vi tror att det förutom de socialt konstruerade skillnader, vars existens vi erkänner, också finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat.”

Detta är ett av mina favoritcitat. Vad är syftet med att ta med ett sådant här uttalande? I mina ögon är det enbart ett uttryck för att försvara rådande könsmaktsordning. Män är bättre på att vara chefer och kvinnor bättre på att ta hand om barn, liksom. Varför annars ens välja att betona eventuella skillnader som aldrig kan anses vara generella?

Nu till det intressantaste av allt:

Sverigedemokraterna och nationen

”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.

Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.

På samma sätt som de som är född in i en annan nation senare i livet kan bli kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.”

I Sverigedemokraternas Sverige har alltså inte ett medborgarskap någon som helst betydelse. Det viktigaste är att man är svensk på ”rätt” sätt.

I Sverigedemokraternas Sverige kan man bli utvisad om det visar sig ha ”fel” lojalitet.

I Sverigedemokraternas Sverige skulle detta innebära att alla kritiska röster skulle tystas under hotet att bli utvisad.

I Sverigedemokraternas Sverige är det Sverigedemokraterna som bestämmer vad, eller vem, som är ”rätt” och ”fel”.

Den stora frågan är om Sverigedemokraterna verkligen kan hävda att de är demokrater.

/Barbro Sörman

Förra veckan lämnade sverigedemokraterna in en motion där de kräver att man offentliggör SÄPO:s så kallade Stasiarkiv för allmänheten. I en debattartikel om motionen skrev två sverigedemokrater och tillika riksdagsledamöter att det är dags för Sverige att likt övriga Europa vädra ut stanken efter kommunismens ok och att ”Det är nu dags att de journalister, kulturpersonligheter, lärare, präster, företagare, poliser, rektorer och andra som aktivt arbetade för diktaturen DDR får förklara sitt handlande. Svenska folket förtjänar att veta om den chefredaktör, kulturskribent, lärare eller politiska företrädare de lyssnar på gick i diktaturens ledband”.

Tycka vad man tycka vill i frågan om man bör öppna de gamla arkiven för allmänheten, det är inte denna krönikas huvudämne. Det som fascinerar här är Sverigedemokraternas plötsliga iver att gräva i det förflutna och att de tycker att den är på sin plats med förklaringar till personers tidigare handlande. Det är både ironiskt och en aning märkligt att det just är Sverigedemokraterna som nu går ut hårt med att det är angeläget att få reda på vem som gjort vad (även om det så var för trettio sedan), eftersom de inte alltid verkar tycka att den principen ska omfatta dem själva.

SD menar att personer som haft DDR-kopplingar ska offentliggöras eftersom ränderna aldrig gå ur. Det är därför lagom komiskt att de själva säger att det är ohederligt och klandervärt när medier tar upp sverigedemokraters egen historia. Det faktum att partiet är sprunget ur 80-talskampanjen Bevara Sverige Svenskt är inte relevant att diskutera, menar de, eftersom partiet numera gjort upp med sitt förflutna och inte längre delar de tidigare värderingarna. Likadant låter det när det kommer till enskilda medlemmars tidigare agerande eller mer nutida eventuella snedsteg eller olämpliga uttalanden. Missförstå mig rätt, man är numera noga med att se till att allt som kan kopplas till vit makt-miljön eller nazistiska grupperingar försvinner – och medlemmar utesluts allt oftare för den typen av öppet odemokratiska beteenden – men samtidigt har man i mångt och mycket bara sminkat och ompaketerat sina värdegrunder. Partiet har utåt sett försökt göra upp med sitt förflutna men bevisligen slätar man titt som tätt över partikollegors rasistiska grodor och förringar medlemmars uttryck för främlingsfientliga och odemokratiska tankegångar. Självkritiken minst sagt är vacklande.

Så för första gången kan jag nog säga att jag till viss del håller med om SD:s resonemang – öppenhet och ärlighet är bra och en viktig grundsten i en demokrati för att kunna lära av historien. Tråkigt bara att sverigedemokraterna inte alltid lever som de lär.

/Maria-Pia Cabero

En Malmöbo ringde 099-510 10 och berättade för en ganska oförstående Sverker Olofsson om en annan bild av Rosengård. Den som är svår att tro på eftersom ingen talar om den. Varför?

De som talar om Rosengård i media bor alltid någon annanstans …

Lina Andersson som ringde P1 bor åtminstone i närheten. Hon berättar att Rosengård är en stor och levande stadsdel med ett centrum med bra affärer och stora grönområden. Hon belyser att bilden som ges av området och de som bor där blir en självuppfylld profetia. Det fåtal som kastar sten eller sätter eld på saker känner sig inte som en del av samhället delvis för att samhället inte förväntar något mer av dem.

Den centrala poängen Lina har är att man inte ska blunda för att det finns sociala problem, men man ska inte lägga problemen bara i ett område och se det som att de inte tillhör resten av samhället. Samhället frågar ”Varför kastar de sten i Rosengård?” medan frågan  borde vara ”Varför kastas det sten?” Vad är själva grogrunden till beteendet?

I dagsläget är Rosengård paradoxalt nog ett stort problem för en hel hop människor som inte har någon kontakt med stadsdelen. Vi pustar och vi stånkar och vi förfasar oss över samhällsutvecklingen. Men slår tanken nån gång in att göra något för att förbättra läget?

Man ska inte lägga de sociala problemen enbart i Rosengård, Backa eller för den delen Brixton och inbilla sig att problemen inte tillhör resten av samhället. Det är ett logiskt felslut som får dåliga konsekvenser.

Jag är i Rosengård en gång i veckan som läxhjälpare i Somalilands förening. Sist jag var där frågade jag elever och aktiva i föreningen vad de tycker om sitt bostadsområde:*

Yassir, 4:e klass

-  Det är roligt, man skaffar vänner. Det sämsta är att man slänger skräp. Och att det brinner. (Har du sett det?) Bara på tv.

Fartun, 7:e klass

-  Det är rätt stökigt men behöver inte vara kriminellt. Det finns bra personer, det är mest de där ungdomarna som kanske inte har annat att göra som är stökiga. (Vad är bäst?) Alla umgås med alla, det är roligt att vara tillsammans. Det är inte så många som är utanför. (Vad är sämst?) Inget. Kanske att några ungdomar i lägenheten intill snackar högt så man inte kan sova.

Hassan, 30, fritidsledare

- Rosengård är en plats där folk bor i grupper, araberna i sin grupp, somalierna, zigenarna och balkan i sin. Det är uppdelat men bra stämning i grupperna. Ungdomarna är ute på nätterna, de ha inget annat att göra. Det finns inte jobb för de flesta personer. Jag har försökt få jobb på många ställen men det är svårt. De som äger affärer anställer sina släktingar och vänner. (Vad är bäst?) Det är ett tyst ställe, det finns inte så mycket att göra – jag skulle vilja att det var mer socialt. Det finns t.ex. inget stort sportcenter som är öppet för alla.

Kawsar, 5:e klass

- Det är roligt att bo här. Man får snabbt vänner. Man har typ allt, affärer och sånt i Rosengård centrum. (Vad är sämst?) Att alla skräpar.

Aasia, 4:e klass

-  Det är dåligt att de bränner upp saker. (har du sett det?) Jag ser ibland att det brinner i källaren. Det är dåligt att de slår folk typ i skolan, även vuxna, och när de rånar. (Vad är bäst?) – Det är bra när det inte händer sådana saker.

Marwa, 3:e klass

-  Jag tycker att Rosengård är jättebra. Jag har kompisar här. Det är roligt att leka. Jag har kusiner här och syskon. (Vad är sämst?) När de stora killarna gör dumheter. (t.ex.?) Att de slåss. Och när några killar inte respekterar – t.ex. om någon säger till dem och de ändå inte slutar.

Aisha, 5:e klass

-  Jag tycker Rosengård är bra. Man är nära centrum – där finns allt. Det finns mycket folk – man är inte ensam. (Vad är sämst?) Det är ofta bråk. De bråkar framför oss – vi kan se dem från vår balkong. Både vuxna och unga. (blir ni rädda då?/känner ni er otrygga ?) Nej.. [nervöst fniss]

Om du tycker att ”Rosengård” är ditt problem kan det vara dags att göra något, även om du inte bor där själv. Se det som ditt problem och se dig som en del av lösningen. Logisk slutledning. En start är att börja ifrågasätta den mediala snedvridning som gör att känslan av att befinna sig utanför förstärks å den ena sidan, och rädslan eller oviljan att närma sig blir starkare å den andra. En nödvändig fortsättning är att våga närma sig områden och personer som är främmande för oss. Det finns inte tillräckligt med mötesplatser tvärs över gränserna för var vi bor, går i skola och umgås – för vilken bakgrund våra vänner och bekanta har. Ingen bostadspolitik i världen kan bygga bort sådana skiljelinjer. Det är vi själva som kan överbrygga dem.

/Sara Duarte

*Jag frågade de flesta som var med på läxläsningen tisdagen den 6 september ”Vad tycker du om Rosengård?” beroende på vad de svarade frågade jag sen antingen ”Vad är det bästa med Rosengård?” eller ”Vad är det sämsta med Rosengård?”. Jag återger alla svar jag fick.

I Sverigedemokraternas samhälle finns det två sorters olikheter. En önskvärd och en icke önskvärd Den olikhet som inte ska bejakas handlar om religion och kultur. Den som är för olik oss etniska svenskar ska ”assimileras” tills han eller hon blir som vi, dvs ”delar samma kultur”. Det är detta som gör oss till svenskar. Inte ett medborgarskap.

I Sverigedemokraternas principprogram slås fast att ”att helt uppgå i en nation kan ta flera generationer”. Underförstått är då att alla som inte har lust att helt uppslukas av den svenska kulturen inte har här att göra eftersom ett kulturellt homogent samhälle är det önskvärda. Detta kan man fundera mycket på. Hur är man när man är kulturellt svensk? Innebär den här tanken att jag som etnisk svensk alltid anses ha mer gemensamt med andra etniska svenskar än med människor från alla andra kulturer på jorden?  Jag får inte ihop det.

Det finns dock en olikhet som enligt SD är av yttersta vikt att bevara och uppmuntra. Det handlar om skillnader mellan män och kvinnor.  I SD:s principprogram uttrycks att ”Män och kvinnor är inte skapade likadana och kan därför i olika sammanhang ta olika utgångspunkter och göra saker på olika sätt.” Det betyder alltså i klartext att en människa är så styrd av sitt kön att hon upphör att vara människa och istället alltid gör eller tycker olika saker beroende på om hon är man eller kvinna.

Hur visar sig detta i praktiken?

Margareta Sandstedt, som mest är känd för sina räkneexempel i riksdagen, har på sin blogg uttryckt följande: att feminister gjort sig skyldiga till ”den mest omfattande slakten på varaktiga och sunda relationer. Med tillägget: ”Ändå får jämlikhetsivrarna inte nog av sin själsliga massaker. De är berusade av blod.” Det är ord och inga visor. Hur kampen för jämställdhet gjort det omöjligt att ha en sund relation är lite oklart.

Partiets fokusering på familjen (läs: kärnfamiljen) som ”den grundläggande enhet varpå samhället baserats”, gör att homo- och bisexualitet inte ses med särskilt toleranta ögon. Björn Söder, partisekreterare, skrev om Pridefestivalen 2003: ”Sjukliga beteenden som skulle få vilken normalt funtad människa som helst att känna avsky och få kväljningar är idag helt normala beteenden, enligt massmedierna och våra folkvalda politiker.” Han jämförde vidare homosexualitet med pedofili. I linje med detta har de även motsatt sig homosexuellas rätt att gifta sig och adoptera.

Vilken roll de svenska kvinnorna ska spela i ett sverigedemokratiskt samhälle har sverigedemokraten Per Björklund vid ett flertal tillfällen uttryckt; ökande arbetskraftsbehov ska inte lösas med hjälp av arbetskraftsinvandring utan helt enkelt genom att svenska kvinnor ska föda fler barn. Kanske är partiets vilja att inskränka aborträtten en väg att gå för att förverkliga denna vision. Hur det än är med kvinnors roll i samhället, så inte ska de vara sverigedemokratiska politiker i alla fall. Sverigedemokraterna är det i särklass mest mansdominerade partiet i Sverige.

Partiets engagemang mot mäns våld mot kvinnor sträcker sig tyvärr inte längre än till invandrarkvinnor som misshandlas av sina invandrarmän. Detta samhällsproblem blir nämligen inte intressant om de inte genom att fördöma det kan kritisera en eller annan religion eller etnisk grupp. Sverigedemokraterna ger blanka sjutton i de etniskt svenska kvinnor som misshandlas av sina etniskt svenska män. Den totala tystnaden kring detta talar sitt tydliga språk. Det är inget stort problem, uppenbarligen.

Som kvinna känns det som en fullständig omöjlighet att vara sverigedemokrat. En röst på dem skulle vara lika motiverat som att slå sig själv i huvudet med en tegelsten. Ganska självdestruktivt men andra ord.

/Barbro Sörman

I dagens Sverige kan man inte längre vara säker på vad ett ord eller begrepp står
för. För 20 år sedan kunde man vara säker på vad t.ex. ordet ”apartheid” innebar.
Det var ett system som tillämpades i Sydafrika för att göra åtskillnad mellan svarta
och vita. I dag kan ordet ha lite varierande betydelser. Det kan t.ex tillämpas i
sammanhanget ”könsapartheid”, tydligen något som muslimer ägnar sig åt, helt
hämningslöst, i syfte att förtrycka kvinnor. Det senaste exemplet är Alexandra
Brunell, Jimmie Åkessons sekreterare, som jämför skilda grillar för fläsk och nötkött
på en grillplats i Fittja med 50-talets Sydafrika. Det är alltså på den nivån hotet från
muslimerna ligger.

Sverigedemokraterna säger sig vara ett ”sverigevänligt” parti. Vad Sverige själv
tycker visade sig ju i valet, då 95% av de röstberättigade inte ansåg dem som det
mest ”sverigevänliga” partiet.
I och med att de anser sig vara ”sverigevänliga” är alla som inte tycker som
de ”svenskfientliga”.” Svenskfientlig” är man t.ex om man inte tycker att islam är det
största hotet mot den västerländska civilisationen.

Landsförrädare kan man tycka är ett tydligt begrepp. Enligt svensk lag kan man
endast göra sig skyldig till detta brott när landet befinner sig i krig. Så icke i
sverigedemokraternas Sverige. Här kan man bli kallad landsförrädare om man som
restaurangägare nekar Erik Almqvist (riksdagsledamot SD) ett bord.

Islamifiering är ett relativt nytt ord i den svenska vokabulären. Om jag förstått det
rätt innebär detta begrepp en, från muslimskt håll, stegvis erövring av Sverige. Detta
tar sig uttryck i skilda badtider för män och kvinnor på offentliga badinrättningar,
moskébyggen (att Sverige har en grundlagsskyddad religionsfrihet tas helt bekvämt
ingen notis om), att halalkött säljs i svenska livsmedelsbutiker och nu senast; det
upprörande faktum att man, i ett område där många muslimer bor, väljer att ha skilda
grillar för fläsk- och nötkött. Allt detta ser sverigedemokraterna som ett tecken på att
sharialagar kommer att införas i Sverige inom en snar framtid.

Att välja sina ord är en medveten handling. Det är ingen slump att ord och begrepp
helt plötsligt skiftar innebörd. Det är ingen slump att ord som ”massinvandring”
och ”islamsiering” börjar dyka upp i det svenska språket. Det är en medveten strategi
för att förändra vårt tänkande. Våra tankar styrs av orden. Om rasisterna tillåts diktera
vad orden och begreppen står för styr de till sist våra tankar.

Låt dem inte göra det. Ifrågasätt ordvalen och syftena bakom.

/Barbro Sörman.

Siffror från migrationsverket för år 2010.

Av totalt 105102 personer är:

20 % Arbetskraftsinvandrare.

20 % Anhöriga till arbetskraftsinvandrare

18 % Arbetskraftsinvandrare från inom Europa (EES)

13 % Studerande

13 % Besökande, adopterade, övriga

12 % Flyktingar

3 % Anhöriga till flyktingar

SD tjuter alltid om att vi tar in 100 000 utomeuropeiska personer om året och att det är ett hot mot vårt samhälle. Har man bara ens sneglat på siffrorna ovan ser man att så inte är fallet. Dessutom räknar detta inte med de som flyttar ut från landet heller (tex studenter eller europeiska arbetare).

För övrigt väljer också SD påstå att endast 2,2 procent av de som får stanna är flyktingar. De räknar dock snett. Så här ser det ut:

2304 (antal som får asyl med flyktingstatus) / 9978 (antal som får uppehållstillstånd av alla flyktingar som söker) = 23 %

SD räknar:

2304 (antal som får asyl med flyktingstatus) / 105102 (alla som kom 2010 oavsett utgång på deras ansökan) = 2,2 procent.

(notera att asyl och uppehållstillstånd är två olika saker)

SD har fel. SD är sneda. SD ljuger.

/Oscar Schau, studerande vid Expo Akademin på Vindelns folkhögskola.

Jag gillar Pizza. Jag har till och med startat en klubb som till 50% går ut på att äta Pizza. Men det slutar inte där. Jag är en multikulturkramare av värsta sort. Det spelar ingen roll om det gäller maträtter musikstilar eller vadsomhelst. Jag glider runt med ett kastmärke i pannan som jag tjackade på indiska och mitt hem böljar av rökelse och spännande tyger. Genom ett bottenlöst hav av hommos simmar jag mot nya spännande upplevelser och kulturmöten. Jag böjer knä inför Sveriges samlade invandrare med en stilla bön på mina läppar ”se mig, älska mig”.

Jag vet inte om alla plockade upp ironin där. Det brukar vara lite si och så med det ibland. Det där med Pizzaklubben är sant i och för sig.

Jag har träffat någon vurmare för spännande och främmande kulturer någon gång som har gått mig fullständigt på nerverna. Javisst. Det var därifrån jag lånade kastmärket. Som att kastsystemet är något gulligt liksom. Annars tycker jag det är helt okej. Man får gulla med maträtter och lira spännande trummor med exotiska män. Knock yourself out. Men jag tycker faktiskt att det är lite äckligt när synen på invandrare blir att de är ett magiskt fantasifolk som kommit hit från exotica: en plats med ålderdomlig och evig andlig visdom. Bakvänd rasism. Nu har jag utsett dig till representant för det spännande, du är i alla lägen härligt annorlunda!

Jag tycker inte att det nödvändigtvis måste gå att påvisa positiva effekter av att vi har invandring till Sverige. Jag tycker inte att den person som önskar bosätta sig i landet måste bygga upp ett existensberättingande i form av maträtter eller andlighet. Däremot är det högst relevant att vi tillåter grovt kriminella personer som är helt djävla dumma i huvudet att invandra.

För hur skulle det någonsin gå att hindra? Överallt där det finns människor så kommer det finnas människor som är beredda att bete sig djävligt mot andra. Partiet Sverigedemokraterna som med jämna mellanrum får sina medlemmar gripna av polis borde väll ha vissa insikter när det gäller detta? Om man har ett system så kommer någon alltid vilja lura systemet. Kalla mig gärna pessimist. Men säg mig, vill någon här verkligen ha ett system som dömmer ut vissa kategorier av människor på förhand? Folk är fördomsfulla av olika anledningar med jämna mellanrum, jag är det, du är det. Men det betyder inte att det är en god idé att även systemet begåvas med fördomar.

Jag kan lätt tappa tålamodet med alla dessa debatter som går ut på att skyffla statistik fram och tillbaka. Invandrares eventuella överrepresentation bland dömda brottslingar är en sådan. Och hur det än förhåller sig måste man ändå se att en överrepresentation hos en minoritet är en underrepresentation totalt. Majoriteten av brottsutövarna är i vilket fall som helst ändå Svenskar. Själv finner jag det mer relevant att 100% av de som sitter i fängelse är brottslingar (någon oskyldigt dömd undantaget). Vad förenar samtliga personer som begår brott? En vild gissning är att många som sitter på kåken har narkotikaproblem. Jag har en känsla av att detta dominerar en människas liv på ett mer kännbart sätt än vart man befann sig när navelsträngen klipptes.

Detta intresserar naturligtvis ingen sverigedemokrat. Brott och straff är egentligen inget intresse där tror jag. Intresset kommer först när de personer man önskar smutskasta gör något fel.

För mig får man göra hur mycket fel man vill. Jag kommer ändå aldrig vilja ha ett system som dömer vissa människor på förhand. Det går inte att ta den övertygelsen ur mig med statistiska krumbukter. Lika lite som jag kan få en sverigedemokrat att omfamna fri invandring för att pizza är gott.

/Tobias Lundeqvist