Niklas Orrenius är reporten på Sydsvenska dagbladet som följt Sverigedemokraterna sedan 2001. I hans nya bok Jag är inte rabiat, jag äter pizza får vi berättelsen om hur ”de fyras gäng” träffades under studietiden i Lund och bestämde sig för att göra om det nynazistiska partiet Sverigedemokraterna till någonting mer rumsrent.
Vi får träffa Jimmie Åkesson, chinoskillen som gillade
Ultima Thule under skoltiden och som petade tidigare partiledaren Mikael Jansson blott 25 år gammal. Vi får även stifta bekantskap med partisekreteraren Björn Söder, kolerisk agitator som tycker att modern konst och homosexualitet är sjukt.
Flera SD-personligheter passerar revy. Mattias Karlsson är den abortkritiske presschefen som har stort inflytande över SD:s invandringspolitik. Richard Jomshof är gymnasieläraren som vill att undervisningen ska vara mer patriotisk och samtidigt spelar i ett av Sveriges mer kända syntpopband. Ungdomsordföranden Erik Almqvist är den före detta nattklubbsvakten som vurmar för fosterländsk kultur.
Styrkan i Orrenius bok ligger i att Sverigedemokraterna får komma till tals och att han skildrar människorna bakom den nationalistiska fasaden. Orrenius tar även upp det faktum att många Sverigedemokrater fått sparken, blivit attackerade och hur media och politiker medvetet inte velat ge SD uppmärksamhet.
Flera gånger i boken behandlas relationen mellan media och Sverigedemokraterna. Orrenius menar att redaktörer och journalister medvetet tystat ner Sverigedemokraterna. Han tycker att detta är fel väg att gå. Journalister ska vara konsekvensneutrala, det vill säga inte tänka på konsekvenserna av en publicering.
Sverigedemokraternas behandling av det etablerade samhället används skickligt i partiets egen propaganda. SD står upp för yttrandefriheten och vågar säga sanningen som det politiskt korrekta etablissemanget inte vågar säga. Detta är en kraftfull berättelse som Sverigedemokraterna utnyttjar för att rekrytera människor som inte ser att partiets argument bygger på faktafel och en värdegrund som säger att alla människor inte är lika mycket värda.
Sprickorna i fasaden som de fyras gäng försöker bygga upp belyser Niklas Orrenius med stor skrivarglädje. Hur Sverigedemokrater som Mattias Karlsson blev blåsta under en resa till Färöarna av komikern Sjúrdur Skaale när han spelade den nationalistiske låtsasfiguren Haraldur. Hur radioprogrammet Kaliber avslöjade rasistiska uttalanden från ledande Sverigedemokrater med dold inspelningsutrustning. Hur SD-bloggaren Thoralf Alfsson tycker att det är okej att skriva kommentarer om att muslimer borde skjutas.
Vad säger då boken om partiets åsikter? Egentligen inte så mycket. Texterna fokuserar på partiet, dess företrädare och hur andra bemöter dem. En sak lyfter dock Orrenius fram och det är att Sverigedemokraternas nationalitiska politik inte bara handlar om invandring. Följande citat upprepas ofta i de arton reportagen och krönikorna: ”Sverigedemokraterna vill återupprätta en gemensam nationell identitet”. Det finns även ett reportage om Sverigedemokraternas konspirationsteorier om muslimer.
I reportaget Kungar på nätet får vi bland annat möta Dragan Klaric, mannen bakom Sverigedemokraternas Youtube-kanal och aggressiv SD-bloggare som blivit fälld i domstol för förtal. Det framgår tydligt att det finns en medveten satsning på webben med många lästa bloggar som Politiskt Inkorrekt och Fria Nyheter. Niklas Orrenius lyfter speciellt fram diskussionsforumet Ungsvensk.se som enligt ungdomsordföranden Erik Almqvist fungerar som en utmärkt rekryteringsbas.
Niklas Orrenius reportagebok om Sverigedemokraterna är en given läsning för alla svenskar. Här får ni veta mer om det nationalistiska parti som knackar på dörren till riksdagen. Enda nackdelen är att det är just en reportagebok – dispositionen är lite rörig, flera citat upprepas och det saknas en analys av partiets åsikter. Men den fungerar som en utmärkt introduktion till partiet Sverigedemokraterna. Boken är utgiven som pocket så det är bara att köpa ett ex för en billig penning.
Mer om boken
/Pontus Löf.
