Bloggaren Kent Persson uppmanar idag bloggare att skriva inlägg om Sverigedemokraterna denna vecka. De frågor han vill att vi ska diskutera är om vi ska möta Sverigedemokraterna med tystnad eller om vi ska möta dem med en egen berättelse om vår egen politik. Han uppmanar alla att skriv ett blogginlägg, samt att länka till hans inlägg och till Sverigedemokraterna.de.
Sverigedemokraterna.de vill inte vara sämre utan publicerar här ett debattinlägg om främlingsfientligheten och integrationens utmaningar. Inlägget är skrivet av en gästskribent som kallar sig LJ och är politiskt obunden. Skribenten arbetar i sjukvården i en Stockholmsförort och har tidigare studerat filosofi och statskunskap.
Åsikterna i inlägget står skribenten för, Sverigedemokraterna.de upplåter bara spaltutrymme i syfte att väcka debatt och sporra andra att blogga om Sverigedemokraterna denna vecka. Varsågoda att debattera!
Främlingsfientligheten och integrationens utmaningar
När vi nu står inför risken att ett främlingsfientligt parti kan öka sitt politiska inflytande, hur ska vi på bästa sätt använda den demokratiska politiken för att motverka denna utveckling? Hur ska vi främja den toleranta hållningen hos det svenska folket och hindra en utveckling som i länder såsom Danmark, Holland, Belgien, Italien och Österrike där främlingsfientliga partier underminerat den demokratiska toleransen och förändrat politikens riktning?
Direkt arbete för att föra fram motargument mot Sverigedemokraterna och att visa att deras ideologi är baserad i rasistiska och fascistiska tankar är mycket viktiga. Samtidigt behöver vi också undersöka vilket problem som partiet är ett symptom på. Den moderna populistiska främlingsfientligheten i Västeuropa är främst en reaktion på efterkrigstidens invandring och vi behöver undersöka hur integrationspolitiken sett ut för att förstå vad det är som bidragit till denna reaktion.
Den svenska integrationsmodellen
För Sveriges del så har vi haft en migrationspolitisk modell sedan 70-talet, invandringen har sedan dess framför allt grundats på humanitära skäl och vi har nästan uteslutande tagit emot grupper av flyktingar från länder där det förekommit förföljelse, oroligheter och krig. Latinamerika och Mellanöstern har varit de största invandrarländerna, och sedermera även Afrika och Sydösteuropa (Balkan) under kriget i Jugoslavien.
Modellen liknar Tysklands och Frankrikes invandringspolitik, och skiljer sig från Storbritanniens, USA:s och Kanadas där den ekonomiska motiverade invandringen varit dominerande. Givetvis har många av dem som kommit till Sverige även haft ekonomiska motiv, men de har främst flytt av rädsla för sitt och sin familjs liv. Med detta har följt att de dels ofta är traumatiserade och har psykiska problem, dels att de inte planerat att flytta för att få arbete och att de då har mindre möjligheter att snabbt ta sig in på arbetsmarknaden.
Programmet för integration har varit framför allt utbildningsbaserat, med en tidig språkundervisning som bas och sedan har tanken varit att invandrare ska slussas ut till arbetsmarknadsutbildning, praktik och arbete. Socialbidrag och försörjningsstöd har kopplats till språkundervisning, och man har riktat arbetsmarknadspolitiska insatser specifikt för att hjälpa invandrargrupperna.
Till viss del har politiken varit lyckosam, vi har under dessa årtionden haft få konflikter med det svenska samhället jämfört med andra länder. Vi har inte haft några terroristattacker mot svenska mål, och inte heller har främlingsfientligheten varit särskilt öppen eller aggressiv jämfört med andra länder. De som har studerat integrationspolitiken har istället pekat på problemet med dold diskriminering: genom att jobbansökningar väljs bort på grund av utländska namn och att personer med utländsk bakgrund systematiskt utestängs från kvalificerade arbeten så har en klyfta i det svenska samhället vuxit fram.
På senare tid har man börjat snegla åt modellen i de anglosaxiska länderna och då fördelarna med arbetskraftsinvandring, och vi har liberaliserat reglerna något för sådan invandring. I gengäld kan man säga att integrationsproblemet nu växt och nu förutom de tidigare problemen med nyanlända invandrade även innefattar svenskar uppväxta i Sverige och som pratar fullgod svenska men som ändå utsätts för diskriminering på grund av sina föräldrars ursprung och sin etnicitet. Även här kan man säga att vi närmar oss en amerikansk situation: svenskar med utländsk bakgrund har en liknande situation som svarta och latinamerikaner i USA. De är infödda och uppväxta i landet men erkänns ändå inte fullt ut som infödda, de utestängs genom dold diskriminering och får ofta nöja sig med arbeten under deras utbildningsnivå.
Det senaste årets incidenter i svenska invandrartäta förorter har vissa likheter med amerikanska kravaller, fastän den historiska bakgrunden med slaveriet saknas och den aktuella kontexten är den politiska konflikten mellan de muslimska länderna och väst. Den islamistiska terrorismen som tagit fart efter elfte septemberattacken 2001 har på så vis fungerat som en sorts tändvätska för groende problemområden när det gäller den europeiska integrationen av invandrare. Och det är mot denna bakgrund av den i stora delar misslyckade integrationspolitiken som vi kan se de populistiska främlingsfientliga partiernas roll idag.
Sverigedemokraternas väljare
Främlingsfientlighet vet vi är en naturlig mänsklig reaktion på det okända, och samtidigt som vi kraftfullt motarbetar den organiserade främlingsfientligheten ska vi vara nyfikna och ärliga nog att undersöka integrationsproblemen i vårt samhälle. Socialpsykologisk forskning, framför allt i Tyskland, har visat att en speciell sorts personlighet, ”den auktoritära personligheten”, har en större dragning till främlingsfientlighet. Sådana personer har en respekt för styrka, ett förakt för svaghet, tenderar att attribuera problem till grupper av främmande personer och att se den egna gruppen som hotad. Denna personlighetstyps utbredning, i kombination med en ekonomisk utsatthet vid arbetslöshet eller ekonomisk kris, kan leda till en ökning av främlingsfientlighet i ett samhälle.
Sverigedemokraternas typiska väljare är ung eller medelålders, oftare man, som kommer från en socialgrupp som ligger under den etablerade medelklassen, som bor i glesbygd eller förort och som har svårt att identifiera sig med det politiska etablissemanget. Den klassiska kombinationen ”arbetarklassväljare med högervärderingar” har ju alltid varit fascismens kärngrupp, och denna sanning gäller fortfarande även om arbetarklassen numera till stor del är personer som arbetar inom tjänstesektorn eller som går långa perioder arbetslösa snarare än arbetare inom industrin. Den drivande kraften är nu liksom historiskt en skam över sitt eget underläge och genom att lägga skulden på utlänningar så kan man skapa en konflikt där fokus flyttas från det egna underläget.
Ett problem som finns i politiken i stort idag är att den riktar sig till den etablerade medborgaren, till medelklassen. Skatter, bostadsrätter och villor, valfrihet och kvalitet inom sjukvård och barnomsorg, miljöskydd och trafikproblem; målgruppen är alltid medelklassen. Det finns förstås en politisk logik i detta i och med att mittengruppen i väljarkåren hör till medelklassen, men det har också skett en skiftning i politiken på så sätt att större delar av samhället var målgruppen för politiken under 1900-talets välfärdspolitik.
Ett sätt att förstå symptomet med främlingsfientlighet är att den åsidosatta medborgaren sätter sig på tvären och vill göra sin röst hörd, och återförandet av de socialt mer marginaliserade grupperna i glesbygd och förort till politikens arena är även det ett viktigt sätt att bemöta problemet med främlingsfientligheten.
När vi söker efter nya vägar i integrationspolitiken så bör vi ha i åtanke att den främlingsfientlige väljaren motiveras mindre av en intellektuell ideologi och mer av konkreta problem han ser omkring sig. Rykten om bidragsberoende, kriminalitet och en fientlig inställning till svenska normer, som alltid kan hitta exempel, används som argument i den främlingsfientliges världsbild. Om vi bemöter de verkliga problemen erkänner vi inte den skeva världsbild som den auktoritäre främlingsfientlige väljaren har, men vi minskar risken att en sådan världsbild blir mer utbredd.
Kreativa vägar i integrationspolitiken
Till att börja med behöver politikerna för de etablerade partierna hitta ett sätt att tala om integrationspolitiken utan att bli rädda för att bryta mot tabun eller trampa in på minerad mark. Alla ser ju de verkliga problemen och då behöver man tala om dem.
Ett sätt att göra detta är att vara mycket tydlig med sina värderingar när det gäller att främja ett närmande mellan olika folkgrupper i världen och att samtidigt stå för tolerans. De underliga reaktionerna på de danska muhammedkarikatyrerna och på Lars Vilks konstverk är exempel på hur en förment tolerant inställning snarare i realiteten blir intolerant och spär på konflikterna mellan Väst och den muslimska världen.
Genom att försvara antimuslimsk propaganda så ger liberala skribenter bränsle åt konflikten mellan Väst och islam. Varför ska det vara så svårt att säga: ”jag beklagar verkligen de där bilderna, jag tycker illa om dem för att de kränker er religion, det är den del av vår yttrandefrihet att de får publiceras men ni måste förstå att detta inte är majoritetens eller svenska regeringens uppfattning”?
Man undrar om svårigheten att ta ställning bottnar i någon sorts motvilja mot islam, och här måste de fördomar som döljs bakom en liberal hållning blottläggas. Först när man klart och tydligt avvisar antimuslimska strömningar kan man med trovärdighet diskutera integrationspolitiken på ett balanserat sätt.
Här följer några exempel på kreativa lösningar på problemen med integrationspolitiken, som skulle kunna tas upp som möjliga reformer:
- Utökande av arbetskraftsinvandring med kvoter för varje land från vilka vi idag tar emot flyktingar och humanitär invandring. Ekonomiskt starkare invandrare kan då ge draghjälp åt andra invandrare från samma land genom att starta företag och anställa landsmän, på det sätt som ofta varit lyckosamt i Nordamerika. Nya invandrargrupper från exempelvis asiatiska länder kan också öka integrationen genom att bidra med hög kompetens och utbildning. Detta behöver inte ske genom någon större ökning av den totala invandringen.
- Sverige bör aktivt driva linjen att EU-länderna tillsammans tar ansvaret för flyktingar och humanitär invandring, med minimikvoter per capita som det tas beslut om på federal nivå. Givetvis kommer detta att vara en långvarig process, men vi har med vår historiska politik goda möjligheter att driva en sådan linje. En förutsättning för detta är att Sverige släpper sin ”duktigast i klassen”-attityd och är beredda att vara besvärliga och vägra skriva under fördrag för att få sin vilja igenom. Vi har ju varit medlemmar i 15 år nu och kan börja kräva att andra medlemsländer tar hänsyn till våra intressen.
- Inför regler för att utlandsfödda ska ges företräde vid lika meriter vid anställningar till större företag och myndigheter och på sikt regler att en viss andel av personalstyrkan på en arbetsplats ska bestå av utlandsfödda. ”Affirmative action” är en amerikansk modell som utvecklats just för att motverka dold strukturell diskriminering och är värd att pröva även hos oss. I och med att vi inte har traditionen att gruppera folk i etnisk bakgrund som i USA, och införandet av detta inte är förenligt med vårt lagsystem, så är gruppen utlandsfödda en rimlig avgränsning. När utlandsfödda i större utsträckning får arbeten kommer detta på sikt att förändra fördomar och även de svenskar som har utländska föräldrar kan då gynnas.
- Rikta extra resurser till grundskolor och gymnasium till socialt utsatta områden. Att lära sig svenska och den svenska skolans kunskaper är centralt för integrationen och dagens tendens att de bättre skolorna oftast är äldre svenska innerstadsskolor behöver kompenseras ekonomiskt med stöd till andra skolor. Visst kan elever med invandrarbakgrund idag söka sig till sådana skolor, men det är naivt att tro att särskilt många kan ta det socialt svåra steget att slå sig fram i en ny social miljö. Goda skolmiljöer behöver finnas på plats i de invandrartäta områdena för att erbjuda en enklare ingång i det svenska samhället.
- Arbeta med frågan om kvinnors rättigheter i invandrargrupper på ett neutralt och sakligt sätt, utan att blanda in religionsfrågor. Heltäckande slöjor, ”burka” och ”niqab”, är klädesplagg som en vuxen kvinna kan välja att bära, men det ska inte vara tillåtet för barn och ungdomar att bära dessa i skolan i och med att det hämmar deras sociala utveckling. I arbetslivet kan vissa arbeten inte utföras med sådana klädesplagg men då är det på grund av sakliga skäl. Vanliga slöjor som täcker håret däremot är normala klädesplagg som redan är, och som i framtiden kommer att fortsätta vara, en del av det svenska samhället. Arrangerade äktenskap bör förbjudas för minderåriga och detta sker ju enklast genom en generell lagändring så att endast myndiga får gifta sig. Det offentliga stödet till kvinnojourer och det rättsliga och psykosociala skyddet för utsatta kvinnor bör utvecklas och stärkas. Kvinnors rättigheter är en central fråga eftersom klyftan gentemot det svenska samhället är problematisk och det svenska samhället ska här uppvisa en balans mellan religiös tolerans och skyddande av universella rättigheter.
- Utöka resurserna för polis- och rättsväsendet att arbeta med vardagsbrott, särskilt i socialt utsatta områden. Kortare väntetider på rättegång och en större uppklarningsprocent är avgörande för att det ska finnas ett förtroende för lag och sociala normer i samhället i alla grupper. Dagens överbelastade domstolsväsende är ett stort problem på många sätt.
- Visa genom utrikespolitiken att Sverige står för en ökad kontakt, dialog och respekt gentemot utomeuropeiska länder. Frågan om fredsprocessen i Israel och Palestina är en avgörande fråga och Sverige bör vara ett drivande land inom EU, exempelvis genom att förespråka en ekonomisk bojkott om inte fredsprocessen förs framåt. En fortsättning av den svenska utrikespolitiska linjen för demokrati och mänskliga rättigheter visar att västvärlden inte är ett block som står emot exempelvis den muslimska världen och är en viktig faktor för att skapa en ökad integration även i vårt samhälle i och med att många invandrare i Sverige har en dubbel identifikation med både Sverige och sitt ursprungsland.
Sammantaget finns det alltså flera områden där vi kan föra integrationspolitiken framåt och anta utmaningen om ett mångkulturellt samhälle.
Behöver vi en svensk Barack Obama, som formulerar ett socialt projekt där alla kan inkluderas? Kan vi balansera liberala och socialreformistiska idéer på ett sätt som är relevant i dagens mångkulturella värld? Problemet med främlingsfientligheten kan formuleras även så, som en utmaning för vår politiska kultur.
/Joakim Löf.
