Förra veckan lämnade sverigedemokraterna in en motion där de kräver att man offentliggör SÄPO:s så kallade Stasiarkiv för allmänheten. I en debattartikel om motionen skrev två sverigedemokrater och tillika riksdagsledamöter att det är dags för Sverige att likt övriga Europa vädra ut stanken efter kommunismens ok och att ”Det är nu dags att de journalister, kulturpersonligheter, lärare, präster, företagare, poliser, rektorer och andra som aktivt arbetade för diktaturen DDR får förklara sitt handlande. Svenska folket förtjänar att veta om den chefredaktör, kulturskribent, lärare eller politiska företrädare de lyssnar på gick i diktaturens ledband”.
Tycka vad man tycka vill i frågan om man bör öppna de gamla arkiven för allmänheten, det är inte denna krönikas huvudämne. Det som fascinerar här är Sverigedemokraternas plötsliga iver att gräva i det förflutna och att de tycker att den är på sin plats med förklaringar till personers tidigare handlande. Det är både ironiskt och en aning märkligt att det just är Sverigedemokraterna som nu går ut hårt med att det är angeläget att få reda på vem som gjort vad (även om det så var för trettio sedan), eftersom de inte alltid verkar tycka att den principen ska omfatta dem själva.
SD menar att personer som haft DDR-kopplingar ska offentliggöras eftersom ränderna aldrig gå ur. Det är därför lagom komiskt att de själva säger att det är ohederligt och klandervärt när medier tar upp sverigedemokraters egen historia. Det faktum att partiet är sprunget ur 80-talskampanjen Bevara Sverige Svenskt är inte relevant att diskutera, menar de, eftersom partiet numera gjort upp med sitt förflutna och inte längre delar de tidigare värderingarna. Likadant låter det när det kommer till enskilda medlemmars tidigare agerande eller mer nutida eventuella snedsteg eller olämpliga uttalanden. Missförstå mig rätt, man är numera noga med att se till att allt som kan kopplas till vit makt-miljön eller nazistiska grupperingar försvinner – och medlemmar utesluts allt oftare för den typen av öppet odemokratiska beteenden – men samtidigt har man i mångt och mycket bara sminkat och ompaketerat sina värdegrunder. Partiet har utåt sett försökt göra upp med sitt förflutna men bevisligen slätar man titt som tätt över partikollegors rasistiska grodor och förringar medlemmars uttryck för främlingsfientliga och odemokratiska tankegångar. Självkritiken minst sagt är vacklande.
Så för första gången kan jag nog säga att jag till viss del håller med om SD:s resonemang – öppenhet och ärlighet är bra och en viktig grundsten i en demokrati för att kunna lära av historien. Tråkigt bara att sverigedemokraterna inte alltid lever som de lär.
/Maria-Pia Cabero
You must log in to post a comment.