SD:s arbetsmarknadspolitik är ett klassificerat rövslickeri

Postat den 15 februari, 2011 av alexbengtsson

I Sverigedemokraternas riktlinjer för deras arbetsmarknadspolitik står det att läsa:

”Målsättningen är att kunna tillvarata nationens samlade intressen. Avsaknaden av ideologiska bindningar och bevakande av särintressen på området gör att partiets politiska inriktning kan komma att skifta beroende på underliggande förutsättningar, politiska förändringar och konjunkturläge.”

Med andra ord ”Vi tänker vända kappan efter vinden”.

Det kan ju tyckas att ett parti som börjar få några år på nacken och hävdar att man inte är ett enfrågeparti borde lagt ner lite mer energi på sina riktlinjer för arbetsmarknaden. Kikar man runt lite på olika partiers hemsidor ser man snart att alla har en genomtänkt strategi utifrån sina egna värderingar och synsätt.

Men om vi tar oss en noggrannare titt på formuleringen och vad den innebär för Sveriges arbetsmarknad så ser jag en del problem.

Sverigedemokraternas tidigare ställning var att partiet ville avskaffa bland annat Medbestämmandelagen. Men efter ett reportage av Dagens Arbete så tog man snabbt bort detta. Förmodligen på grund utav att man var rädd att bli av med arbetarväljare.

Medbestämmandelagen innehåller ett par viktiga punkter för arbetarrörelsen. Bland annat den punkten som säger att man inte får göra upp om lokala avtal som är sämre en det centrala avtalet.
Är medbestämmande lagen då förenlig med SD:s nya formulering? Svaret är nej. Man måste stryka en herrans massa punkter i den rådande arbetslagstiftningen för att Sverigedemokraternas riktlinjer skall fungera. Förmodligen fler än vad som stod sär från början. Detta till den fackliga rörelsens förtret och arbetsgivarorganisationens lycka.

Men eftersom deras formulering pratar om att man skall ta ställning efter ”rådande konjunktur och politiska förändringar” så skall kanske inte arbetsgivaren hoppa till riktigt än. För det Åkessons parti säger är inte bara att de vill ta bort MBL med mera utan SD säger även att partiet vill behålla den om vissa förutsättningar finns. De kanske till och med vill förstärka reglerna om det politiska läget ter sig så.

Detta skulle ju då kunna skapa en minst sagd oreda på den svenska arbetsmarknaden. Med tanke på den ekonomiska kris vi just gått igenom som visat på att konjunkturen kan svänga hejvilt. Om vi förutsätter att SD suttit i en avgörande roll under krisen hur hade man då hanterat det? Hade partiet ändrat lagar och spelregler för vissa delar av sektorerna på vår arbetsmarknad? Eller hade alla fått köra efter samma spelregler?

Det skulle skapat panik på arbetsmarknaden då ingen skulle vetat vilka spelregler som skulle gälla om ett par veckor eller månader. Man skulle som arbetsgivare förmodligen inte kunnat anställa eller för den delen säga upp folk just på grund utav de svängiga bestämmelser som skulle råda. Och allt detta på grund utav ett parti som säger sig vara beredda att ta ansvar. Tilläggas bör att en lag ändrar man inte bara genom ett samtal från Åkessons villa i Sölvesborg som man får intrycket av att SD gjorde med sin arbetsmarknadspolitik. Utan det har sina turer. Om då ekonomin svänger snabbt hur har SD då tänkt sig att deras riktlinjer skall kunna fungera?

Varför har partiet då antagit sådana svenskfientliga och förödande riktlinjer?

Tycker Sverigedemokraterna inte att arbetsmarknadspolitik inte är viktigt nog att lägga energi på? Svaret är nog så enkelt att man vill kunna flörta med alla partier. Detta är ju en linje som är lite genomgående i SD:s politik. Partiet vill inte ta ställning för att inte utesluta ett samarbete. Jimmie Åkesson vill kunna säga till arbetaren och direktören att ”vi tar tillvara på just dina intressen”.

SD säkrar upp en slags politisk korrekthet för att inte avskräcka någon. Men hur pålitlig är partiet då som samarbetspartner om läget ändrar sig? Kommer SD hoppa emellan partier efter rådande konjunkturläge och politiska svängningar?

Men jag hävdar att det är just sådan här feghet och klassificerat rövslickeri som kan vara mer förödande för Sverige än vad invandringen någonsin kan bli. Det kommer skapa ett politikerförakt då man en dag blir tvungen att ta ställning. Folk kommer känna sig lurade när man trott ett parti stått för det ena eller det andra.

Arbetsmarknadsfrågan var under valet den viktigaste i alla undersökningar. Alltså ingen fråga som kan svänga lite hipp som happ med.

Så min fråga till Sverigedemokraterna är, när kommer ni ta ställning egentligen och sluta föra denna vansinnigt svenskfientliga ickearbetsmarknadspolitik och ta det ansvar ni pratade om?

/Henrik Johansson, aktiv inom IF Metall i Dalarna.

Publicerat i Okategoriserade | View Comments

Från gemene man tilll nätrasist

Postat den 11 februari, 2011 av alexbengtsson

Sitter här på tåget hem efter min första antirasistiska föreläsning. Jag funderar på vad jag egentligen sa och hur fakta belagt mitt anförande var. Hur allvarligt är problemet med den stora skara SD-påhejare som bakom sin anonymitet förvandlas likt Dr Jekyll och Mr Hyde ifrån gemene man till rasist?

Jag har själv alltid vart den som tagit debatten i ALLT. Detta såklart på både gott och ont. Jag har tagit den på skolan, jobbet och kanske framförallt på nätet. Och det som hänt på nätet är för mig djupt oroande. Jag har bevittnat en debatt som gått ifrån att man debatterade utifrån sin partitillhörighet där till och med en Vänsterpartist och en Socialdemokrat hamnat i en hetsig debatt om skatter eller socialförsäkringsskydd. Till att i dagsläget se allt kopplas som en konsekvens av invandringen. Jag har sett sparkade dagisfröknar i Dala Järna kopplas till invandringen. Jag har sett ensamkommande flyktingbarn/ungdomar som inte skulle få hålla på med Thaiboxning då dem per automatik skulle slå gamla tanter på stan.  Jag har till och med sett debatten om vem som skall ta över ordförandeposten i Socialdemokraterna överröstas av inlägg om invandrarpolitik.

Jag ser längre inte en debatt där det handlar om kvalitén i det man säger utan kvantiteten av det en liten del säger.

Jag ser ”gemene man” gå ifrån just detta till renodlad rasist.

Jag ser en debatt som idag är en brunblå röra som till stor del bygger på myter, hörsägen, rykten och rena rama lögner.

Lögnerna som sprids kommer från Sverigedemokraterna och internetforum. Forum som inte behöver stå till svars för vad som sägs, som inte behöver ta ansvar. Utifrån dessa forum har en ny gräsrotrörelse växt sig så stark så att den idag i princip dominerar debatten på dagstidningarnas kommentatorsfält. Detta påverkar ju självklart demokratin i Sverige. Tidningar som Aftonbladet, som SD-svansen på nätet kallar ”Aftonhoran”, Expressen, Dalademokraten mfl. De blir tvungna att stänga sina kommentatorsfält då dem blir bombarderade av tvivelaktiga kommentarer. Detta kommenteras och förklaras med att tidningarna agerar odemokratiskt av SDs hejarklack. Man har inte självinsikt nog att förstå att det är ens eget agerande som är upprinnelsen till detta. Att ens egna kommentarer är så pass starkt formulerade att ansvariga utgivare inte vågar publicera dem då man kan bli dragen inför domstol för Hets mot folkgrupp.

Hur kunde det då bli så här? Var det vi som hade slut på argument? Är dem så pass duktiga debattörer? Jag tror inte det. Det handar helt enkelt om kvantitet över kvalitet.  Den rasistiska nätpöbeln uppfattas helt enkelt som för många och ettriga så vi som inte på smörjan orkar inte längre. Man får debattera med flera samtidigt, man måste upprepa sig för att saker man just debatterat kommer igen. Ens egna fakta och åsikter döms ut som vänsterstyrt eller konspiratoriskt från den enade ”sju klövern” som nätpöbeln kallar riksdagspartierna som inte leds av Jimmie Åkesson.

Men nu är det dags att vända på de illaluktande vindarna som blåser in över Sverige. Det är hög tid att ta tillbaka internet ifrån denna högljudda skara människor. Jag vill tillbaks till den tiden där jag fick duktigt med skriftligt pisk av en skicklig moderat debattör. Eller när jag tyckte att en Vänsterpartist hade för höga krav på våra företagare.

Hur skall vi göra detta då? Jo, vi ska ta oss orken att ge oss in i nätdebatten igen. Vi ska visa att det finns alternativ till denna bruna sörja som alldeles för länge fått stått obesvarade.

Så jag tänkte här komma med ett par tips för hur ni skall göra.

1.   När dem kommer med uppåt väggarna tokiga påståenden kräv av dem vart de får sina siffror/påståenden ifrån. Låt dem inte göra dumheter till sanningar.

2.    Visa på länkar själv till trovärdiga sidor. Man kanske inte skall rabbla statistik men åtminstone kunna länka till det. Då har du ju visat att du kommer med saker som kan beläggas och det kan inte dem. Det som är bra just med mycket av de siffror som man hävdar finns lättillgängligt på nätet och lätt att hitta och motbevisa.

3.   Tala utifrån din egen partitillhörighet/synsätt och berätta vad ni vill göra för att förbättra saker och ting. Gör ni inte detta så kommer ni lätt fastna i att klaga på andra utan att komma med egen lösning på det hela.

4.   Man behöver inte hela tiden vara så rätt och korrekt. Var självsäker och lite syrlig. Jag har många gånger när debatten börjat spåra ur och mina motståndare börjat hävda konspirationsteorier som fakta kallat mina motståndare för ”foliehattarnas herrsällskap”. Detta för att markera att debatten inte längre är saklig.

5.   Använd deras egna uttryck emot dem. Utryck som ”svenskfientlig” och så vidare … Visa att ett parti som SD skulle göra enorm skada på Sverige om de fick makten idag.

6.   Visa på den tvetydighet som råder inom SD och dess väljarkår. Till exempel. Man vill inte att några skattepengar skall gå till samtida kulturyttringar samtidigt som man vill att kommunerna skall bjuda in Lars Vilks. Detta visar på SD:s agenda rätt så bra. Exemplen är många men man måste ta det utifrån debattens innehåll.

7.   När någon kliver över gränsen till ren rasism var inte rädd för att skriva det och sätt ner foten och om så behövs förklara varför.  Men ta inte i och skrik rasist förrän det är solklart då man annars bara ger dem vatten på ”rassekvarnen”. Hur frustrerad man än blir så var kylig med sådana uttalanden.

8.   Jag upprepar mig kanske men var tydlig med din lösning på problemet. Visa att det finns alternativ med reala lösningar på problemen som Sverige står inför i dagsläget.

Det är hög tid för oss, ”gemene man” som inte röstade på SD att resa oss upp och ta ton. Visa att det inte är okay att gömma sig bakom anonyma nicks på internet och sprida lögner.

Så ut på nätet genast och upp till kamp emot nätrasismen.

/Henrik Johansson.

Publicerat i Internet, Media | View Comments

Den svenska och den osvenska kulturen

Postat den 31 januari, 2011 av alexbengtsson

Svensk kultur och hotet mot dess existens är ett ämne som ligger SD varmt om hjärtat. Det Svenska kulturarv som binder oss alla samman och gör oss till just svenskar tycks stå inför ett yttre hot. Ett hot som vuxit sig starkare i takt med att vi låtit främmande strömningar och idéer börjat penetrera och bryta ner grundstenen i den svenska identiteten. Det som genom historien gjort oss unika och utmärkt oss från andra nationaliteter har förändrats och det genuint svenska inte är så genuint längre.

Men vad är det då som har utmärkt oss som Svenskar? Och har det verkligen någonsin varit särskilt genuint?

Det är antagligen relativt säkert att hävda att det finns en koppling mellan idén om det svenska folket och det faktiskt territorium inom vilket vi vistas och bor. Vi är ett folk som lever i, eller åtminstone har vuxit upp och har en stark koppling till den stat som idag kallas Sverige. Identifieringen med territoriet, idén att en nation hör till en suverän stat, har funnits i Europa sedan mitten av 1600 talet och 30 åriga krigets slut. Men som vi kan se både i Sveriges historia, och på flera andra platser på jorden i modern tid, så är gränser mellan stater någonting som kan förändras. Precis som så många andra länder har våra gränser sett olika ut genom århundradena.

Det som utmärker oss som svenskar tycks därmed inte vara det territorium vi är födde i, eftersom territoriet har förändrats ett flertal gånger, med påverkan på både dess befolkningsmängd och
sammansättning som följd.

Om vi istället går vidare och tittar på den svenska kulturen, vad finns det för gemensamma nämnare bland oss etniska svenskar? Vad är det som gör att en person från Malmö har mer gemensamt med någon från Gällivare än med någon från Fredrikshamn?

Som jag nämnde tidigare så är den svenska kulturen någonting som ofta nämnts i debatten och därmed måste vi förstå vari kärnan för denna kultur ligger. Är det vårat språk som särskiljer oss från
alla andra? Är det kanske så att svenskan är basen för den äkta svenska kulturen, som nu sakta men säkert håller på att förvrängas och försämras på grund att utomstående influenser?

En sådan argumentation förutsätter att vi har haft ett genuint rent språk innan detta främmande element trängde sig på. Att vårat språk någonsin skulle varit så genuint kan dock ifrågasättas. Den
mest uppenbara invändningen skulle vara att vi har en mängd låneord vars plats i våra ordböcker aldrig skulle ifrågasätta, tex. Jeans och internet, eller varför inte kastrull, pyjamas och socialism; ord som alla har utländska rötter. Låneord har integrerats in i svenskan under många hundra år vilket kanske inte är så illa då det tyder på ett socialt utbyte mellan människor från helt olika platser,
grunden för kommunikation med och förståelse för andra människor.

Utöver detta så kan vi också se hur svenskan rent generellt har förändrats genom århundraden. Den svenskan vi läser i böcker och tidningar idag skiljer sig markant från svenskan som användes för ett antal generationer sedan. Om vi bara går tillbaka cirka 150 år så är skillnaderna tydliga. Följande exempel är ett citat som är taget ur boken Berättelser ur Svenska Historien, tryckt 1866 av L. J. Hiertas Förlag.

”Alla folkslag hafva sökt att genom en gudalära förklara för sig verldens uppkomst och bibehållande, menniskornas bestämmelse i lifvet samt tillstånd efter döden. Den tro och tanke, våra förfäder hade härom, är beskrifven i en gammal bok, benämnd Edda.”

Om vi dessutom går tillbaka ytterligare ett par hundra år så ser vi att skillnaderna är såpass stora att det rent av kan vara problematiskt att förstå vad som faktiskt är skrivet, trots att det är det svenska språket som används. Följande exempel är taget ur boken Svenska Medeltidens Rim-Krönikor, utgiven av Svenska Fornskriftsällskapet under 1800 talet, men med texter skrivna ett antal 100 år tidigare.

”Gud hawe heder äro ok looff han er til alskons dygd vphooff all jorderikis frygd ok hymmerikis nade ty han er welduger ouer them bade at giffwa ok läna hwem han thz an wel er then thz förskylla
kan werlden hauer han skipat swa weel hwar her swa liffuer tha er han sääl ”

Att hävda att det finns ett ursprungligt språk som nu förvanskas tycks därmed vara ett felaktigt antagande som saknar reell grund. Det kan dessutom diskuteras huruvida svenskan, norskan och danskan är tre olika språk eller tre olika dialekter. Men även om vi godtar att det rör sig om tre olika språk, vilket givetvis kan vara helt korrekt, så är likheter mellan skånskan och danskan och skillnader mellan norrländska och skånska intressanta.

Om vi nu räknar bort språket som en kärna för något ursvenskt, så kan vi istället titta på vår kristna bakgrund. De kristna värderingarna är ju trots allt någonting som SD har talat om att vi bör värna om. Men redan när man formulerar denna tes så kommer det fram problematiska frågor som kan vara svåra att besvara. För det första är det inte bara Sverige som är/har varit kristet. Kristendomen har, ofta med mindre fredliga och demokratiska metoder, spridits till en stor mängd nationer och territoriella områden. Och utöver detta så har vi i Sverige varit både katoliker och protestanter, två inriktningar som båda kan återfinnas på ett flertal andra platser. Det skall också tilläggas att utöver vår utbredda ateism i landet så har kristendomen inte alltid funnits här, precis som dess företrädare, asatron, inte heller alltid hade funnits här.

Det tycks med andra ord vara högst tvivelaktigt att det är kristendomen som skulle göra oss till äkta svenskar, även om den givetvis har påverkat både seder och moral; precis som alla andra
övergående faser i vår historia.

Nästa potentiella källa till vår nationella renhet skulle kanske kunna vara våra traditioner såsom våra högtider och vår mat. Om vi väljer att fokusera på de högtider som firas lite mer i det moderna Sverige så skulle vi kunna fokusera på fyra stycken: Påskafton, Midsommarafton, Lucia och Julafton. Vi kan börja med att helt enkelt konstatera att två av dom, Påskafton och Julafton, firas i
en stor mängd länder och knappast kan hävdas vara typiskt svenska på något sätt. Inte minst med tanke på den, som vi kommit fram till, icke svenska kristna bakgrund till dom. Lucia firas främst i Sverige och Sicilien, till minne av ett katolskt Italienskt helgon. Dock med en mer vidskeplig bakgrund i Sverige och därmed snarare kan ses som en hybrid mellan kristendomen och äldre vidskepelser.

Midsommarafton firas också på flera ställen i Norden, om än på lite olika sätt. Dock skall det tilläggas att i delar av Finland så är firandet identiskt med de svenska traditionerna. Denna förkristna tradition, som nu sammanfaller med kristendomens firande av Johannes Döpare, är med andra ord precis som Lucia, en hybrid, med inslag och från olika traditioner, och en företeelse som
inte endast kan finnas inom Sveriges gränser. Traditionen att dansa ring midsommarstången har funnits här i ett antal hundra år, men är i själva verket en resultat av inspiration från Tyskland. Vi kan därmed konstatera att Sverige är ett land vars högtider har starka influenser från utlandet där både Lucia och Jultomten måste ses som importvaror.

Om vi avslutningsvis går vidare till maten så kan vi fråga oss om det är den som gör oss till svenskar? Är det sillen, köttbullarna och surströmmingen som särskiljer oss? Tanken att detta skulle
vara fallet känns inte helt verklighetsförankrad. Dels har även våra maträtter fått inspiration utifrån. Ett exempel på detta är kåldolmar och köttbullar som har sitt ursprung i Turkiet. Men även om vår
traditionella mat hade genuint svensk så hade det ändock uppkommit problematiska följdfrågor. För om t.ex. kåldolmarna gör mig svensk, innebär det då att alla som inte kan föredra kåldolmar i själva verket inte är riktiga svenskar? Om svaret på denna fråga, hur absurt det än an tyckas vara, skulle
vara ja. Innebär inte det i sin tur att de människor utanför det svenska territoriet som faktiskt gillar dessa rätter är lika svenska som oss som alltid bott här?

Kanske är det varken traditionerna, religionen, språket eller territoriet som gör att vi ser oss som svenskar. Kanske är det helt enkelt resultatet av en myt om oss, vår nation och vår stat. Denna stat har dock alltid blivit influerad av andra länder, människor och folk som vi varit i kontakt med, och är i själva verket en hybrid som vi accepterar som genuin. Att vara rädd för det som är annorlunda
är kanske i själva verket det mest ”osvenska” vi kan göra, eftersom det är denna typ av påverkan som har gjort oss, och andra, till dem vi är idag.

/ Petra Hall.

Publicerat i Okategoriserade | View Comments

Mitt namn är Artin och jag är en jordbo

Postat den 26 januari, 2011 av alexbengtsson

Det är så att jag är trött på att man ska behöva representera ett folk. Och ska man lyssna på hur rasister argumenterat så känns det som om jag som har utländsk bakgrund kommer från ett ”invandrarland” för det är oftast så att man klumpar ihop alla invandrare speciellt om man har mörk hy.

Därför vill jag berätta om att jag har inte skrivit på något kontrakt att representera alla invandrare bara för att jag har ett utländsk namn det är det jag vill berätta om men såväl också att ingen av oss har skrivit på ett kontrakt att representera ett helt folk eller grupp och vad är svenskt och såväl utländskt egentligen?

För något jag ogillar är hur jag blir bedömd för att vara en god eller dålig invandrare, vad spelar det för roll om jag gör goda gärningar, eller om jag har ett dåligt uppförande, så kan åsikten komma, ”såg du hur invandraren trängde förbi”, på jobbet eller en människa säger ”Min bil slutade fungera på en korsning men så kom en invandrare och hjälpte mig trycka bort bilen från vägen”. Det är som om att jag har skrivit på ett kontrakt att representera alla invandrare men såväl gäller det här oss alla människor t.ex. ”Den där svenska domaren bedömde fel”. ”Vi fick jättebra service av en svensk kille”.

Det är inte alltid kommentaren ”Såg du hur den där långa killen i keps trängde sig förbi” eller ”min bil slutade fungera på en korsning men så kom en ung man och tryckte bort bilen från vägen” Det här är trots allt två sanna faktorer om min kropp och stil som har en del med min personlighet att göra med men det kommer inte in i hur man blev bedömd, såväl om man hade för klädstil, skägg, man eller kvinna. Gammal eller ung.

Baserat på vad var och en gör så bygger inte vara handlingar på vad vi har i blodet, det är samhället, människorna miljön runt om oss, som påverkar vårt sätt att vara, den uppväxt vi har fått av världen är det som har format oss till den vi är idag, via kultur, natur, människor, listan kan göras lång över vad som har gjort oss till den vi är idag.

Vi är individer helt enkelt, det är fel när individer ska behöva representera en hel folkgrupp, vi alla bär samma röda färg i vårt blod, vi kan bli bedömd för vår personlighet men att definieras av yttre och i grunden fiktiva faktorer. Religion, nation, klass och kön har ingenting med människans värde att göra, vi alla är lika värda oavsett om man är hårdrockare,hiphoppare,muslim eller kristen,blond,brunett,ljus eller mörkhyad.

En annan tankeställare är att det finns inga länder med bestämda gränser sen jorden kom till, Sveriges gränser och alla andra länders gränser ändras kontinuerligt, kanske inte på minuten, inte på månaden men kanske på ett år, 10 år eller 100 år så ändras gränserna, ena stunden är man svensk medborgare och andra stunden finsk, snart kanske Sverige blir en delstad också via EU, vem vet poängen är att det är naivt att tro det har funnits bestämda kulturer,språk och landsgränser. Allt är relativt och det behövs inte många 100 år för att se hur Sverige har utvecklats. En nynazist som fått veta att hans farfarsfar var aktiv nazist så kan jag lova att den nazisten hade inte varit stolt över sitt barnbarnsbarn uppförande som svensk nynazist. För det är nämligen så att de lever i helt främmande kultur än vad den gamla svenska nazisten är van vid.

Lyssna på vitmaktrock, klä sig i ungdomsstil och inte ha samma klädstil som en vuxen så som man gjorde innan 50-talet för det var efter 50-talet då ungdomar bestämde sig att sluta se ut som vuxna gubbar och tanter, raggarkultur, hippiekultur och många andra ungdomskulturer växte fram.

Och det svenska språket låter ju helt annorlunda, en del svenskar behöver svensk översättning på andra svenskar beroende från vilken del av Sverige man kommer ifrån, jag har själv svårt för norrländska delar av Sverige och självklart kan skånska ibland vara svårt att förstå.

Så om inte ens svenska rasister dagens 2000-tal är så svensk som den svenska tid de drömmer om, vilket är oavsett den tidspunkt de själva väljer, så kanske de borde förstå att vi har bara har tillfälliga kulturer, tillfälliga miljöer, tillfälliga nationsgränser.

Men vad som alltid är och alltid kommer att vara är vår individualitet.

Jag likt många klassade som invandrare är födda i Sverige så vi har inte ens invandrat, det står svensk på vårt medborgarskap så med andra ord, jag är en svensk som må ha en pappa som är Armenier men ha är själv född i Iran och jag har en mamma som är född i Norrland. Visst har det en del betydelse vad för föräldrar man kan ha, det har inneburit at jag har en viss förståelse för andra språk och kulturer men såväl min vän Hannes Johansson, blåögd med krulligt hår som kan tala 6 olika språk och vet mer om världens kulturer jämfört med mig. Med andra ord utklassar mig på den fronten, men spelar det någon roll? Allt handlar bara om personligheten och det är vad vi kan bedöma såväl som mig och andra för.

Jag är jag, du är du, vi som bor i landet är svenska medborgare med olika hårfärger men samma röda blod, ett land som under flera miljoner års existens konstant ändras. Det enda som aldrig ändras är att vi alla är födda på jorden. Jag heter Artin Ghookassi – jordbo, jag är en människa med kultur från jorden. Våra enda riktiga invandrare är rymdvarelser med elvisfrisyr som bara hälsar på oss ibland om man ska tro dåligt filmade youtubeklipp.

Artin Ghookassi

Publicerat i Anhörig- och flyktinginvandring | View Comments

Så använder SD judar som slagträn i hetsen mot muslimer

Postat den 24 januari, 2011 av alexbengtsson

Sverigedemokraterna har sina rötter delvis i övervintrad nationalsocialism och fascism. Därför kan det tyckas märkligt att man de senaste åren kunnat höra Ssverigedemokrater uttalar sig mot antisemitism i motioner, tal och debattinlägg. Men egentligen är det inte särskilt märkligt. Det handlar inte om något konsekvent avståndstagande från antisemitism utan om ytterligare en anklagelse mot Sveriges muslimer – partiets i dag huvudsakliga måltavla.

SD har alltsedan starten varit ett antimuslimskt parti. Muslimer och moskéer stod under 90-talet ofta som de tydligaste symbolerna för invandring och mångkultur. Den tidigare partiledaren Mikael Jansson förklarade i ett tal redan 1996 att ”Islam i dag utgör ett lika stort hot mot västerlandet som kommunismen gjorde när den var som starkast”.

Under 2000-talet har islamofobin tagit allt mer plats inom partiet och bland dess supportrar. Jimmie Åkesson beskrev i en debattartikel (19/10 2009) i Aftonbladet muslimer som vårt största utländska hot sedan andra världskriget . Några veckor tidigare gick Richard Jomshof i SD kuriren (28/9 2009) ännu längre och beskrev muslimer som ”det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism”. I den sverigedemokratiska bloggosfären är tonen ännu hätskare.

I början av 2010 uppmärksammades den allvarliga situationen för Malmös judiska befolkning. Många har flyttat på grund av tilltagande hot och förföljelser. Enligt vittnesmål från dem som drabbats har gärningsmännen ofta haft bakgrund i Mellanöstern. SD har förstås inte varit sena att utnyttja detta till att kollektivt skuldbelägga muslimer.

Den typen av utspel utgör ett allt vanligare inslag hos antimuslimska organisationer i Sverige och i andra delar av Europa. Det blir ett sätt att försöka få den antimuslimska propagandan att se ut som ett ställningstagande mot intolerans. För SD och andra partier med en bakgrund i övervintrad fascism och nazism kan dessa ställningstaganden dessutom utgöra en del av en strategi för att tvätta bort ”naziststämpeln” och vinna respekt.

Detta paras också ofta med en pro-israelisk framtoning som kan jämföras med hur en pro-palestinsk hållning är självklar i såväl nazistiska som i andra antisemitiska grupperingar. Man agerar enligt den gamla devisen ”min fiendes fiende är min vän”.

Samtidigt som muslimer och araber som kollektiv demoniseras av sverigedemokrater och tillskrivs en i det närmaste medfödd antisemitism finns många gånger en tillåtande hållning till judefientliga kopplingar i det egna partiet. Man vägrar göra upp med det faktum att partiet länge levde i symbios med den svenska nazismen. Partiets förste ledare var före tiden i SD verksam i det nazistiska Nordiska rikspartiet och är dömd för att över telefon ha mordhotat tv-profilen Hagge Geigert och kallat honom ”ditt äckliga lilla judesvin”.

Under början av 1990-talet var SDU, Sverigedemokraternas ungdomsförbund, en plantskola för nazister. Flera var samtidigt organiserade i Stockholms unga nationalsocialister (SUNS), gruppen ur vilken nazistnätverket Info-14 växte fram.

Mikael Jansson inledde enligt partiets officiella beskrivning ett ”omfattande upprensningsarbete” då han tillträdde 1995. Men det handlade om att bli av med skinnskallar från partiets utåtriktade aktiviteter, inte om att utesluta personer med nazistiska och fascistiska sympatier.

Den tillåtande hållningen återfinns inte bara i partiets tidigare historia. För att ha råd med 2004 års valkampanj till EU-parlamentet tog partiet hjälp av den belgiske mångmiljonären Bernard Mengal. Han har genom åren gjort sig känd för tal om ”den nordiska rasen” och propaganda mot svarta, muslimer och judar. Partiledare Jimmie Åkesson och andra i dag ledande sverigedemokrater som Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof kände till Mengals idéer men valde ändå att ta emot kampanjbidraget. I partiets utskick beskrevs Mengals åsikter som ”Sverigevänliga”.

Efter P1-programmet Kalibers granskning av SD avslöjades att företrädare för Sverigedemokraterna och partiets ungdomsförbund sjungit nazistisk musik. I SVT Debatt slog partisekreteraren Björn Söder fast att ”det är ingen rasism i de texterna”. Tänk dig att en partisekreterare från ett annat av riksdagens partier påstod samma sak.

Anders Sundholm, SD:s nyinvalde representant i Sollentuna, har tidigare skrivit en gillande recension i tidningen Blågula frågor av ”En tom säck kan inte stå”, en bok där Förintelsen förnekas. I recensionen placerades förintelsen inom citationstecken och forskningen om folkmordet beskrevs som ovederhäftig. Sundholm stod när jag i fjol intervjuade honom bakom innehållet i recensionen och beskrev boken som ”jätteintressant”, (Expo.se 16/9 2010).

Expo avslöjade också före valet att omkring 50 av sverigedemokraternas kandidater i kommunerna hade kopplingar till vit makt-miljön. Det handlar bland annat om donationer till den våldsamma nazistorganisationen Svenska motståndsrörelsen, deltagande vid nazistmöten och förintelseförnekande på vit makt-forum.

Kamp mot antisemitism eller andra hatläror kan och får aldrig bli verktyg för spridandet av fördomar mot andra grupper. SD:s historia och tolerans för antisemitiska kopplingar understryker att tal om engagemang mot antisemitism egentligen bara handlar om en sak: Islamofob opportunism.

/Jonathan Leman.
* Texten är tidigare publicerad som debattartikel i Aftonbladet

Publicerat i Demokrati och politisk inkorrekt, Lokalt, Riksdagen | View Comments

Sverigedemokraterna vilsna i riksdagsarbetet

Postat den 23 januari, 2011 av alexbengtsson

Den 22 januari skrev Göteborgsposten om Sverigedemokraternas förvirring i riksdagsarbetet. Det är en helt korrekt iakttagelse.

Jag sitter själv som ersättare i Civilutskottet och i Trafikutskottet och det är tydligt att det i dessa utskott finns personer som inte tillhör den inre kretsen som ej heller tilltros han en egen åstikt som de kan stå för. Dessa är Tony Wiklander i TU och Carina Herrstedt i CU. Möjligen gäller samma sak för min bänkgranne Mikael Jansson som tidigare varit partiets ordförande, men som nu är avpolletterad till förmån för en mera verbal och välpolerad sådan.

Tony Wiklander gjorde som ordinarie SD-ledamot i Trafikutskottet ett riktigt ställningtagande när han inför utskottet deklarerade sin åsikt att Öresundsbrons avgifter skall följa vad som gäller i övriga landet och att det finns fog för att höja avgifterna för tåg som passerar där. Det blev inte partiets linje i kammaren utan där valde de att betala tillbaks till de SD-vänliga Skåneväljarna och köra över den logiskt tänkande Wiklander. Resultatet blev att de Rödgröna stöddes och underhållspengar från övriga landet drogs in för att finansiera fortsatt låga avgifter på Öresundsbron. Det är den logik vi kan räkna med, nämligen att ett fåtal bestämmer och att det även framöver kommer att vara en påfallande vilsenhet bland de SD-ledamöter som valts in i Riksdagen som röstboskap åt Jimmie Åkesson, Björn Söder och Kent Ekeroth.

/ Ola Johansson, riksdagsman för Centerpartiet.

Publicerat i Okategoriserade, Riksdagen | View Comments

Den som tror att Sverige har vidöppna gränser kan dra något gammalt över sig

Postat den 23 januari, 2011 av alexbengtsson

Högerextremister i norra Europa gillar i regel inte EU. Förutom när det kommer till ett område: Flykting och migrationspolitiken. Och det är inte så konstigt med tanke på att den europeiska unionen idag bedriver en hänsynslös politik mot människor som försöker fly undan krig, svält, tortyr och olika typer av förföljelser.

Den som fortfarande tror att Sveriges södra gräns är Danmark har fel. Så är det inte längre. Sveriges yttre gräns söderut är idag Kanarieöarna. Och det kan säkerligen verka trevligt med tanke på sol, bad och svenne banan-fyllor all night long. Men den nya gränsdragningen har varken med sol, bad eller billiga fyllor att göra. Den handlar givetvis om något helt annat. Sverige är som EU-land idag med i ett gränskontrollssystem som går ut på att hålla flyktingar borta från unionen.

Det har uttryckts från tjänstemän inom EU att gränskontrollsmyndigheten som går under namnet ”Frontex” ska mota bort de ”flyktingströmmar” (ett av de vidrigaste uttrycken som myntats) som når de yttre gränsområdena. Kanarieöarna är ett sådant område. Södra Italien, Malta och östra Grekland är andra. Frontex patrullerar därför för jämnan dessa områden. Myndigheten övervakar gränserna med båtar, flygplan och helikoptrar. Reglerna är nämligen sådana att skulle de människor som flyr undan förföljelser i exempelvis Afrika nå europeisk mark så har dessa rätt att söka asyl. Detta vill man från de europeiska myndigheterna motverka.

Men skulle flyktingarna lyckas nå den yttre gränsen så når man också de flyktingläger som finns på plats. Där är nämligen också dit människor som tagit sig in i EU men som fått avslag på sin ansökan om asyl eller uppehållstillstånd återigen hamnar. I Grekland försöker man nu ta ett steg ännu längre. För att mota flyktingar som försöker nå unionen via Turkiet planeras därför en gigantisk mur vid den yttre gränsen.

I sammanhanget bör man också nämna det så kallade ”transportörsansvaret”. I praktiken innebär det att människor som vill ta sig in i EU för att söka asyl kan hindras från detta om de som flygbolagen eller båtbolagen inte godkänner ens ID-handlingar. Det är sinnessjukt men sant och verkligheten ser alltså sådan ut idag att enskilda personer vid flygbolagens gater kan bestämma vem som har rätt och vem som inte har rätt att ta sig till EU för att slippa undan brinnande krig och förföljelser.

Alltså: Den som tror att Sverige har ”vidöppna” gränser kan dra något gammalt över sig.

/Alex Bengtsson.

Publicerat i Anhörig- och flyktinginvandring, Internationellt | View Comments

För SD är inte alla familjer lika mycket värda

Postat den 23 januari, 2011 av alexbengtsson

Tänk dig att du hade flytt från ett land i krig och lyckats ta dig till ett annat land där det är fred och finns möjligheter till ett lyckligt liv i frihet, men din familj eller dina släktingar är kvar nere i krigets Irak eller Afghanistan eller kanske ett fattigt Eritrea (eller vad det nu må vara!) – hade inte du velat att dina familjemedlemmar skulle få komma dit du var och förenas med dig då och få ett liv utan krig och fattigdom?

Det kanske är svårt att sätta sig in i, men kanske har du någon gång varit på en längre resa, en månad, tre månader, ett halvår eller ett år – då du inte träffat din familj. Kan du men hjärtat på handen säga att det INTE var skönt att träffa dem och vara bland dem sedan när du kom hem? Hade du inte saknat dem? Hade du inte tänk på dem?
Antagligen hade du det. Lägg då också till att du under hela denna tiden vetat att dem levde i ständig fara eller fattigdom. Kanske hade dem inte mat för dagen, kanske var någon riktigt sjuk, kanske var det vanligt att man utsattes för våld i hemmet eller på vägen till arbetet/skolan.

Hade du ärligt talat kunnat njuta fullt ut av din resa då utan att vilja finnas där för/med dom eller att dom var med dig?

Svarar du ja nu så ljuger du eller så är du nog lite störd (eller så har du ingen familj/släkt och fattar inte vad jag pratar om).

Det är väl självklart att man vill sin familj och sina släktingar det bästa?! Även sina vänner (fast dem inte kan räknas som annhöriga, tyvärr).

Så har vi ju våra kära Sverigedemokrater och de ca 300 000 som röstade på dem, de är ju för kärnfamiljen, de vill ju värna den, enligt dem själva. Men antagligen bara så länge det gäller etniska svenska kärnfamiljer, för finge de bestämma skulle Sverige minska asyl & annhöriginvandringen med 90%. Det innebär att familjer som splittrats inte har en chans att återförenas.

Barn ska inte få träffa sina föräldrar igen, livspartners ska inte få leva tillsammans i en trygg miljö, mor och farföräldrar ska inte få se sina barn och barnbarn växa upp och syskon ska hållas särade.

Känns det som det drömsamhälle vi vill ha?

Jag tycker att det räcker nu. Människor måste sluta normalisera rasismen och säga ”Jag är inte rasist men alltså…”, för det har nått sin gräns. Man måste sätta ner foten nu och börja fatta att det handlar om människosyn, alla människors lika värde, oavsett kultur, religion eller etnisk tillhörighet.

Jag är trött på människor som säger att SD bara är ”invandringskritiska” och inte rasister. Vad är det för skillnad då? Partiet är ju emot att vissa människor ska ha rätt till ett tryggt och säkert liv. Är inte det rasism, ja då vet jag inte vad det är… Idioti?

/ Kim Strömbäck.

Publicerat i Anhörig- och flyktinginvandring, Okategoriserade | View Comments

Vill du också ha det som i Saudiarabien?

Postat den 23 januari, 2011 av alexbengtsson

1975 beslutade en enad svensk riksdag att sluta upp med det som kallas assimilering. Frågan hade tidigare utretts och nu skulle istället invandrares kulturella och språkliga bakgrund främjas. Det handlade inte om att de som föreslog förändringen eller de som beslutade om den var sugna på någon jävla pizza. Det handlade om att människor som kommit till Sverige farit illa av den förda politiken och att erfarenheten från andra länders assimileringspolitik där minoriteter tvingas på en kultur inte hade fungerat.

Så gick åren. Och i takt med att klyftorna i samhället ökade och framförallt att man från politiskt håll under dessa år förnekade intoleransen och främlingsfientligheten så växte återigen en rörelse fram som hade människors etniska bakgrund som måttstock . Men för att undgå den uppenbara rasismen sköt sig delar av denna rörelse under 2000-talets början in sig på att kräva en återgång till assimileringspolitiken. Parallellt med den främlingsfientliga rörelsens framväxt började även mer etablerade partier att se den intoleranta och främlingsfientliga opinionen som hela tiden hade funnits i Sverige som en potentiell väljargrupp. Och i en tid då debattörer, ledarskribenter och andra tyckare nästan dagligen hamrade in att ideologierna var döda blev det som kallas för signalpolitik allt vanligare. Röstmaximering och enkelt vunna röster blev viktigare än de avgörande skillnaderna i politiken. Till slut fick signalpolitiken så pass stort utrymme att all annan politik försvann – speciellt när det gällde frågor som rör invandringen.

Signalpolitiken kom att spela på människors rädslor. Och den fjäskade med den intoleranta och främlingsfientliga lilla opinion som utgör en minoritet av väljarna. Vad väldigt få lade märke till och konstaterade är att signalpolitiken är inkonsekvent och att dess konsekvenser är det samhälle som de politiker som bedriver signalpolitik på invandrings och integrationsområdet faktiskt varnar för.

Låt mig ta ett tydligt exempel:

Det varnas för en så kallad islamisering. Muslimerna håller tydligen på att ta över Sverige och Europa. Och de arbetar i grupp, kollektivt, lite grann som påstådda judiska världskonspirationen arbetar. Nåväl. För att motverka denna utveckling måste lagar stiftas och saker förbjudas. Vissa kläder ska man inte få bära. Vissa byggnader ska inte få byggas. Vissa böcker ska inte få tryckas. Allt för att värna öppenheten, religionsfriheten och yttrandefriheten. Om läsaren inte förstår vad jag är ute efter nu så läs de överstående raderna en gång till.

I sin assimileringsiver vill alltså ”frihetskämparna” i så väl Sverigedemokraterna som i sammanslutningar som har mage att kalla sig för liberaler införa förbud som liknar de som idag redan finns i de islamistiska länder som de hela tiden pekar på.

Logiken blir så här:

Det är förbjudet med kyrkor i Saudiarabien. Låt oss då vara lika goda kålsupare och förbjuda moskéer i Sverige.

Som jag skrev tidigare så fanns det goda anledningar till varför Sveriges riksdag grävde ner assimileringstanken på mitten av 1970-talet. Det faktum att denna samhällsmodell inte fungerade och inte hade fungerat i andra länder bör också tas i åtanke. Även senare, efter 1975, har det kommit människor till Sverige som flytt undan just assimileringspolitik.

Vid 1980-talets slut och 1990-talets början flydde många ur den turkbulgariska minoriteten Bulgarien på grund av assimileringen. Den bulgariska statsapparaten hade bland annat förbjudit det turkiska språket och typiskt turkiska namn. Min vän Adnan som bodde i Bulgarien under sin barndom fick till exempel byta namn för att hans var typiskt turkiskt. Denna förtryckarpolitik i Bulgarien ökade motsättningarna i det sargade landet. Den turkbulgariska minoriteten förföljdes och trakasserades och turkbulgarer sökte sig som sagt till bland annat Sverige.

Inte för att de ville bli svenskar utan för att de ville vara det dem är.

Jag är inte dummare än så att jag fattar att ett gemensamt språk är nödvändigt för att till exempel en arbetsmarknad och ett utbildningsväsende ska fungera. Men forskningen har gång efter annan visat att assimileringsåtgärder i länder som exempelvis Danmark där man plockat bort hemspråksundervisningen har människor fått det betydligt svårare att lära sig sitt nya hemlands språk. Konsekvensen blir ökad segregation och konsekvensen av segregation vet vi alla. Ökade motsättningar och med ökade motsättningar kommer intolerans och främlingsrädsla.

Så ni som förespråkar en statsapparat som bedriver en assimileringspolitik ni förespråkar således ökade motsättningar i samhället beroende på ursprung.

Grattis!

Fast det kanske är lite gött med etniska rensningar?

/Alex Bengtsson.

Publicerat i Demokrati och politisk inkorrekt, Internationellt, Islam och muslimer, Svenskhet och kultur | View Comments

SD-Kungsbacka dribblar siffror som högerextremister brukar göra

Postat den 23 januari, 2011 av alexbengtsson

Sverigedemokraternas kommunfullmäktigegrupp i kommunen där jag är uppväxt, Kungsbacka, har nu lagt sin första motion. Föga förvånande föreslår Mattias From och gänget en folkomröstning om flyktingmottagande till kommunen. Argumentationen i motionen är av klassiskt SD-snitt med skrivningar som ”Kungsbackabor som längtar efter mångfald kan enkelt flytta till ett mångkulturellt paradis som Biskopsgården eller Hjällbo”. Det märks att SD:s gruppledare Mattias From inte har flyttat från sitt pojkrum i Vallda än. Det är nämligen bostadsbrist även i dessa områden.

Nåväl.

Vidare i argumentationen hänvisas det till källor som BRÅ, Migrationsinfo och SCB som sedan blandas med främlingsfientliga generaliseringar och det är tydligt att partiet vill ge en bild av att flyktingmottagandet är enormt till den ekonomiskt välmående kommunen.

Och på klassiskt sverigedemokratiskt och högerextremt manér hävdar SD-Kungsbacka i sin motion att det invandrade 102 280 personer till Sverige 2009 och att 98 644 uppehållstillstånd beviljades. Siffran är givetvis korrekt men samtidigt blandar Sverigedemokraterna, medvetet, ihop korten. Motionen handlar om flyktingmottagande. Den korrekta siffran på beviljande uppehållstillstånd av flyktingskäl är 11 237 personer. Källa: Migrationsverket.

Sverigedemokraterna räknar i sin argumentation in arbetskraftsinvandrare, gäststudenter, adoptivbarn, EU/EES-invandrare och så vidare. Men det nämner inte partiet i sin motion till Kungsbackas kommunfullmäktige.

Det framgår inte heller i motionen att Kungsbacka tar emot väldigt få flyktingar. Läs mer här.

/Alex Bengtsson.

Publicerat i Anhörig- och flyktinginvandring, Lokalt | View Comments