I Sverigedemokraternas samhälle finns det två sorters olikheter. En önskvärd och en icke önskvärd Den olikhet som inte ska bejakas handlar om religion och kultur. Den som är för olik oss etniska svenskar ska ”assimileras” tills han eller hon blir som vi, dvs ”delar samma kultur”. Det är detta som gör oss till svenskar. Inte ett medborgarskap.
I Sverigedemokraternas principprogram slås fast att ”att helt uppgå i en nation kan ta flera generationer”. Underförstått är då att alla som inte har lust att helt uppslukas av den svenska kulturen inte har här att göra eftersom ett kulturellt homogent samhälle är det önskvärda. Detta kan man fundera mycket på. Hur är man när man är kulturellt svensk? Innebär den här tanken att jag som etnisk svensk alltid anses ha mer gemensamt med andra etniska svenskar än med människor från alla andra kulturer på jorden? Jag får inte ihop det.
Det finns dock en olikhet som enligt SD är av yttersta vikt att bevara och uppmuntra. Det handlar om skillnader mellan män och kvinnor. I SD:s principprogram uttrycks att ”Män och kvinnor är inte skapade likadana och kan därför i olika sammanhang ta olika utgångspunkter och göra saker på olika sätt.” Det betyder alltså i klartext att en människa är så styrd av sitt kön att hon upphör att vara människa och istället alltid gör eller tycker olika saker beroende på om hon är man eller kvinna.
Hur visar sig detta i praktiken?
Margareta Sandstedt, som mest är känd för sina räkneexempel i riksdagen, har på sin blogg uttryckt följande: att feminister gjort sig skyldiga till ”den mest omfattande slakten på varaktiga och sunda relationer. Med tillägget: ”Ändå får jämlikhetsivrarna inte nog av sin själsliga massaker. De är berusade av blod.” Det är ord och inga visor. Hur kampen för jämställdhet gjort det omöjligt att ha en sund relation är lite oklart.
Partiets fokusering på familjen (läs: kärnfamiljen) som ”den grundläggande enhet varpå samhället baserats”, gör att homo- och bisexualitet inte ses med särskilt toleranta ögon. Björn Söder, partisekreterare, skrev om Pridefestivalen 2003: ”Sjukliga beteenden som skulle få vilken normalt funtad människa som helst att känna avsky och få kväljningar är idag helt normala beteenden, enligt massmedierna och våra folkvalda politiker.” Han jämförde vidare homosexualitet med pedofili. I linje med detta har de även motsatt sig homosexuellas rätt att gifta sig och adoptera.
Vilken roll de svenska kvinnorna ska spela i ett sverigedemokratiskt samhälle har sverigedemokraten Per Björklund vid ett flertal tillfällen uttryckt; ökande arbetskraftsbehov ska inte lösas med hjälp av arbetskraftsinvandring utan helt enkelt genom att svenska kvinnor ska föda fler barn. Kanske är partiets vilja att inskränka aborträtten en väg att gå för att förverkliga denna vision. Hur det än är med kvinnors roll i samhället, så inte ska de vara sverigedemokratiska politiker i alla fall. Sverigedemokraterna är det i särklass mest mansdominerade partiet i Sverige.
Partiets engagemang mot mäns våld mot kvinnor sträcker sig tyvärr inte längre än till invandrarkvinnor som misshandlas av sina invandrarmän. Detta samhällsproblem blir nämligen inte intressant om de inte genom att fördöma det kan kritisera en eller annan religion eller etnisk grupp. Sverigedemokraterna ger blanka sjutton i de etniskt svenska kvinnor som misshandlas av sina etniskt svenska män. Den totala tystnaden kring detta talar sitt tydliga språk. Det är inget stort problem, uppenbarligen.
Som kvinna känns det som en fullständig omöjlighet att vara sverigedemokrat. En röst på dem skulle vara lika motiverat som att slå sig själv i huvudet med en tegelsten. Ganska självdestruktivt men andra ord.
/Barbro Sörman
You must log in to post a comment.