Denna vecka var det Stockholm Pride, en festival som bland annat verkar för homosexuella, bisexuella och transexuellas rättigheter i samhället. Sverigedemokraternas fick inte vara med (vilket gjorde Jimmie Åkesson ledsen), men Sverigedemokraterna diskuteras ändå både under festivalen och medierna.
Måndag 26 juli
Sverigedemokraternas försök att plocka röster inom HBT-rörelsen kritiseras av RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund. Hon säger bland annat:
Att ställa två minoritetsgrupper mot varandra är att göra det alldeles för lätt för sig. Det mest kända exemplet är Holland och Pim Fortuyn, som mördades 2002. Han menade att muslimsk närvaro eller islamisering hotar hbt-gruppers rättigheter.
Vi lever i en tid då någon form av islamofobi ökar i Europa. Därför är det olyckligt om hbt-rörelsen ska vara delaktig genom att elda under den.
Tisdag 27 juli
Sverigedemokraternas toppnamn i Mariestad, Staffan Gising, meddelar på sin blogg att han hoppar av Sverigedemokraterna. Senare under vecka förklarar han i en intervju med Expressen att orsaken är Sverigedemokraternas hårda angrepp mot muslimer. Så här säger han i en intervju:
Det är bara islam, islam, islam. Retoriken blir så felaktig. Jag fick ett samtal från en partikollega som sa att vi ska ha den här retoriken fram till valet, sedan kommer den att tonas ned. Det är bara att komma in i riksdagen som gäller. Är man tyst så håller man med. Jag kan inte företräda ett parti som jag inte kan tänka mig att rösta på, och jag tänker inte rösta på SD i riksdagsvalet.
Onsdag 28 juli
Opinionsmätningar duggar tätt så här inför valet. Den kristna tidningen Dagen jämförvalet med serietabellerna i fotboll:
I fotbollens värld handlar dramatiken kring strecket om enskilda lags öden. I den hårt hopskruvade blockpolitikens värld drabbas inte bara det parti som halkar under strecket, det påverkar också på ett avgörande sätt vem som får regeringsmakten.
Och när det gäller Sverigedemokraterna kan tillträde till politikens finrum göra regeringsbildningen till en mycket komplicerad historia. Allt beroende på om man får en vågmästarroll eller inte.
Om streckstridens betydelse för regeringsbildningen hamnat i fokus i den senaste tidens opinionsmätningar, så finns det en annan långsiktig trend som pekar på en mer djupgående förändring av det politiska landskapet. Det är Socialdemokraternas tillbakagång. Det parti som har dominerat svensk politik i många årtionden är inte längre störst och starkast.
Torsdag 29 juli
Dagens Nyheter rapporterar att Staffan Gising inte är ensam om att hoppa av Sverigedemokraterna:
Sammanlagt har 345 personer valts till ledamöter för SD under mandatperiodens början i september 2006 fram till maj 2010. Siffran är högre än antalet mandat då de som ersätter avhoppare också räknas in. Av de 345 invalda ledamöterna har 109 stycken, eller 31,5 procent, valt att avgå från Sverigedemokraterna.
Fredag 30 juli
Humanistbloggen bemöter påståendet att alla som är kritiska mot islam röstar på Sverigedemokraterna. De hänvisar till en debattartikel av Christer Sturmark på Newsmilldär han bland annat skriver:
Det går överhuvudtaget inte att tala om muslimer som en definierad grupp. Sverigedemokraternas enögda syn på muslimer bygger på missuppfattningen att religion är en egenskap – som hudfärg eller kön – snarare än ett självständigt ställningstagande som kan diskuteras, ifrågasättas och potentiellt förändras.
/…/
Sverigedemokraternas desperata försök att formulera en antites till islam lyckas inte dölja det faktum att de ideologiskt går hand i hand med islamisterna.
Liksom islamisterna vill Sverigedemokraterna se ett monokulturellt samhälle byggd på religiös etik och värdegrund. I islamisternas fall bygger det på islam, i Sverigedemokraternas fall på kristendom. Båda ideologierna menar att tron ska ligga till grund för samhällets politiska spelregler. Sverigedemokraterna vill förbjuda samkönade äktenskap.
/…/
Sverigedemokraternas och islamisternas motsats är istället den sekulära humanismen. I humanisternas sekulära samhälle är både kristna och muslimer välkomna. I ett sådant samhälle har de mänskliga rättigheterna och den mänskliga friheten alltid företräde framför religiösa dogmer eller kulturella traditioner. Ingen människa ska behöva underkasta sig andra människors uppfattning om Guds vilja, om valet inte är självständigt och fritt.
Lördag 31 juli
Jimmie Åkesson tilldelas priset Rosa Tisteln av RFSL Stockholm efter en sms-omröstning. Priset ges för extra kontraproduktiva insatser för HBT-samhället. Det positiva Regnbågspriset gick till radioprogrammet Kaliber ”för deras grävande journalistik och glödande engagemang”. Kanske för Kalibers reportage om rasism inom Sverigedemokraterna?
Samma dag utbryter det en bloggdebatt mellan Per Ankersjö (c) och Peter Andersson (s)om hur socialdemokraterna tar debatten med Sverigedemokraterna. Ankersjö frågar sig:
Varför i hela världen ska vi ägna valrörelsen åt att prata om Sverigedemokraterna? Är inte det att göra dem en onödigt stor tjänst?
Andersson svarar:
Tanken är nog att plädera för respekt även om en hård match ska spelas mellan de politiska alternativen. Men medvetenheten om att en parlamentarisk situation kan finnas den 20 sept bör förstås finnas. Då måste också ett samtalsklimat finnas.
Söndag 1 augusti
Peter Weiderud, ordförande för Sveriges kristna socialdemokrater, lägger ut ett blogginlägg om Sverigedemokraterna och HBT-rörelsen. Han skriver bland annat:
Att ställa en grupp mot en annan – söndra och härska – och skapa syndabockar är ett klassiskt sätt att nå kortsiktiga politiska fördelar, men till ett mycket högt demokratiskt pris. Eller som den brittiske poeten T.S. Eliot uttryckte det: ”Den som ingår äktenskap med tidsandan, blir änkling i nästa generation”.
Det finns risk för att Sverigedemokrater och humanister inte blir ensamma i valrörelsen med att ställa muslimer mot homosexuella. Islamofobin är en del av den nuvarande europeiska tidsandan, liksom homofobin var det i den bergslagsmiljö där jag växte upp eller i dagens Iran.
Skyddet mot att drivas med av tidsandan heter mänskliga rättigheter. Dessa är det viktigaste stödet för alla minoriteter att kunna utvecklas i frihet och trygghet. Mänskliga rättigheterna ger alla människor samma rätt och värde – oavsett kön, religion, hudfärg, ålder eller sexuella läggning.
/Pontus Löf.
