Nyligen publicerade tankesmedjan Timbro en bok om Sverigedemokraternas väljare. Till skillnad från mycket av litteraturen om Sverigedemokraterna, så står inte partiet i fokus utan de strömningar i samhället som gör att så många som var tionde väljare kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna.
Folkhemspopulismen är egentligen två essäer, en av Markus Uvell om Sverigedemokraternas väljare och en av Erik Meier Carlsen om framväxten av Dansk folkeparti. Essäerna skiljer sig så pass mycket att detta blogginlägg enbart kommer att behandla den första delen av boken.
Markus Uvell är opinionsanalyschef vid Svenskt Näringsliv och har tidigare varit VD för Demoskop och United Minds. Hans bidrag till diskussionen om Sverigedemokraterna är befriad från avståndstagande och hans essä är förvånansvärt nykter, insiktsfull och träffsäker i sina formuleringar.
Finns det verkligen 300 000 rasister i Sverige? Så börjar Uvells resonemang om Sverigedemokraternas väljare. Nej, det är inte ens i invandringskritiken som förklaringen till stödet för SD står att finna, svarar Uvell. Förklaringen ligger istället i att väljarna känner sig marginaliserade och besvikna över det samhälle vi har idag – den höga arbetslösheten, den stökiga skolan och den hårt ansatta vården.
Mycket av resonemanget utgår från fokusgruppsundersökningar av Sverigedemokraternas väljare som gjorts av analysföretaget United Minds. I dessa undersökningar kunde man se tre grupper som röstar på Sverigedemokraterna och genom intervjuer fördjupa förståelsen av deras motiv.
Den traditionella arbetarklassmannen
Denna grupp består av arbetare som i globaliseringens spår står utan arbete. Deras fabrik har blivit nedlagd och deras yrkeskompetens är inte längre efterfrågad. Arbetarklassmannen känner att LO och Socialdemokraterna inte längre företräder honom och andra arbetare, utan att de snarare lägger sitt krut på att smeka valgrupper i storstäderna medhårs – kulturradikaler, HBT-personer och invandrare.
Den missnöjda läraren
Denna grupp beskriver en situation i skolan som är kaotisk och där den egna yrkesrollen har degraderats till ordningspolis med dåliga arbetsvillkor. Den missnöjda läraren tycker att Sverige var bättre förr, när det var ordning och reda i skolan. Skolledningen och skolpolitiker är flata och har lämnat lärarna i sticket. Han anser att man måste ställa större krav på eleverna och inte dalta med invandrarna.
Kvinnan i vården
Denna grupp består av kvinnor som ser hur vården blir allt sämre och att resurserna i vården inte räcker. Dessa kvinnor är ofta ensamstående mammor som till exempel lever i betongförorter med sociala problem. De har ofta negativa erfarenheter av invandrare, som att sonen blivit rånad på sin mobil. Resurserna borde läggas på vården inte på invandrare, tycks denna grupp resonera.
Riksdagspartiernas misslyckande
Alla dessa tre grupper har det gemensamt att de vill att någon ska få betala för deras utsatthet. Invandrarna tar resurser som egentligen skulle tillfalla dem och deras närstående. Enligt Uvell kan man söka förklaringen till deras SD-sympatier att de känner sig som förlorare i samhällsomvandlingen och att de drömmer sig tillbaka till folkhemmet, till femtiotalets och sextiotalets tillväxtår.
Hur ska man då bemöta Sverigedemokraterna? Markus Uvell pekar på att det är viktigt att inte fastna i fällan att brännmärka eller bojkotta partiet. Man bör istället försöka förstå SD-väljarnas motiv och erbjuda en annan politisk väg. Detta är ett parti som utnyttjar besvikna väljares villfarelse att det går att återskapa ett idealiserat folkhem, ett samhälle som aldrig riktigt har funnits. Vi måste ta debatten, men inte om invandringen. Fokus bör ligga på att diskutera de samhällsproblem som SD-väljarna upplever.
Denna politiska väg är, om man får tro Uvell, starkt kopplad till de politiska frågor som Timbro brukar förfäkta. För det första måste man slå hål på myten om att välfärden skapas genom att politiker fördelar resurser mellan olika grupper i samhället. För det andra så kan vi inte längre slå oss för bröstet för den svenska modellen. För det tredje måste vi acceptera skillnader i samhället, både när det gäller kulturer, löner och utbildning. För det fjärde måste vi diskutera globaliseringens för- och nackdelar mer i samhällsdebatten.
Oavsett vad man anser om Markus Uvells förslag till politiska lösningar så är det svårt att värja sig för hans analys av varför Sverigedemokraterna just nu vinner genomslag i opinionen. Det handlar egentligen inte om att Sverigedemokraterna är ett exceptionellt duktigt parti, det handlar snarare om att riksdagspartierna inte riktigt får genomslag bland väljargrupperna som beskrivs ovan. Riksdagspartierna måste bli bättre på att hitta lösningar på de samhällsproblem som SD-väljarna upplever i sin vardag.
/Pontus Löf.
